Om rötter och vad som finns under dem långt nere i jorden

Min mamma föddes i en liten by i norra Roslagen, ungefär en mil från Östhammar. På 1700-talet brändes byns kyrkböcker av ryssarna, men redan då fanns mina anfäder i den där lilla byn. Ingen vet sedan hur långt tillbaka släkten funnits just där, men att det är i många många hundra år står klart.

Visserligen är jag numera sörmlänning, men jag ser det uppländska landskapet fylls jag av en alldeles särskild känsla. En känsla av tillhörighet, av att det är här jag har mina rötter, av att det finns en del av mig i själva jorden, stenarna, himlen, havet, träden, gräset och blommorna. Och att allt det där finns någonstans inom mig, att det är en del av min själ.

Snart kompletteras kanske allt det där med någonting hel annat. Kärnbränsleavfall. De säger att behållarna avfallet kapslas in i ska hålla i 100 000 år. Hur i helvete kan man veta det? Forskare som räknar och simulerar i all ära, men det man kommer fram till är ändå bara gissningar.