Ser på dokumentären om spionen Stig Bergling. Plötsligt slår det mig att världen jag växte upp i är så fundamentalt annorlunda än världen jag lever i idag. Det där med spioner som spionerade på ena eller andra sidan. Det fanns liksom bara två sidor. Mellan dessa två sidor fanns en stor grå mur eller åtminstone ett hårdbevakat staket. Någonting fysiskt som det var svårt att levande ta sig förbi.
När Bergling tröttnade på fängelselivet rymde han helt sonika och drog österut, till bakom (eller framför?) den där muren. Själv var jag i tonåren mycket fascinerad av spionromaner. Mer spännande än så kunde det inte bli: listiga, begåvade kamelonter som alltid kunde genomskåda motståndarsidans nästa drag och överlista fienden. Åtminstone tills de åkte fast. Det gjorde ju som bekant Stig Bergling också till sist, sjukdomar och ett kommunistiskt öst i förfall fick honom att komma tillbaka till Sverige och krypa in i kurran igen.
Jag ser Bergling-dokumentärens bilder från Berlin, Budapest och Bukarest. Det har gått tjugo år och det slår mig att det är först nu jag kan börja greppa hur stort detta var historiskt. Hur plötsligt murar kunde rivas och statyer vältas, efter alla dessa år. Visst var det häftigt när det hände, men kanske är det så stort att det tar många många år att verkligen förstå omfattningen av dessa händelser.
Mycket kanske inte blev så bra som människorna i forna öst trodde det skulle bli. Fast frihet måste väl ändå vara värt någonting. Ganska mycket till och med.
Världen förändras på många sätt. Ibland till det sämre, men också till det bättre, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar