Aouch!

Bilden lånad från lululemon athletica

Igår trillade min äldsta dotter av sin longboard och bröt fotleden. Just när jag var på väg till en jobbintervju ringde hon, lite lätt omskakad, och berättade vad som hänt. Det blev ambulanstransport till Karolinska och jag hastade förstås dit så fort intervjun var överstökad. Kände mig lite lätt okoncentrerad under den där intervjun, men å andra sidan gällde den bara ett kortare uppdrag som jag är långt ifrån säker på om jag är särskilt intresserad av eftersom det innebär många, långa och trista resor.

Iväg till sjukhuset for jag alltså, eller rättare sagt, gick i rask takt över Norra Begravningsplatsen där jag irrade runt bland döingarna. Akuten, röntgen, tillbaka till akuten igen och till sist upp till en avdelning. Ledsen dotter som hade ont och lång väntan på operation. Jag pratade med henne vid åtta i morse och då hade hon fortfarande inte fått besked om när den kan tänkas bli av.

Egentligen är det ganska fantastiskt att en unge som bott fyra år i Åre och klarat sig helskinnad lyckas bryta något på en platt, asfalterad förortsgata. En annan sak som inte är det minsta fantastisk, utan bara läskig, är att läkarstudenterna som lade pannorna i djupa veck och fattade beslut om akutpatienternas liv och hälsa var så unga att jag skulle kunnat vara mamma till dem. Med råge.

Nu får vi se hur dagen artar sig. Den innehåller en mängd frågetecken som jag hoppas rätas ut. Blir det operation och i så fall när? Ska jag åka upp till sjukhuset och hålla dottern i handen? Kommer jag hinna klart min inlämningsuppgift till imorgon bitti? Kommer min förkylning bättra på sig? Fick jag jobbet? Vill jag ha det?