onsdag 27 januari 2010

Tankar om demokrati

För mig kändes det inte särskilt svårt att engagera mig politiskt. Det knepiga i mitt fall, som för många andra helt säkert, var att bestämma mig för att jag gillade ett parti tillräckligt mycket för att vara medlem i det. Dels var det faktiskt en spontan handling att jag gick med, typ "men det är väl ingen mening att jag sitter här och gnäller, jag får väl gå med då för att få nånting gjort", men självklart hade beslutet vuxit fram under lång tid.

Dock fanns det det inga tankar hos mig på att politiker är en annan sorts människor, att det inte går att påverka och att ingen lyssnar på mig. Eller jo, att ingen lyssnade på det jag hade att säga just då var faktiskt en anledning till att jag just engagerade mig. För att ta den korta versionen.

Hos många andra finns inte riktigt den här synen. Man ser politiker som någon sorts aliens och tror inte att det går att påverka. Flera gånger när jag pratade med föräldrar angående omorganisationen av skolan visade det sig att många trodde att politikerna i Gnesta uppbar feta löner och vägrade flytta på sig för att de ville fortsätta casha in. Det är väl så långt ifrån verkligheten man kan komma. Nästan samtliga politiker i Gnesta är fritidspolitiker. Om jag inte minns helt fel får en ledamot i kommunfullmäktige en femhundring före skatt i arvode. För ett möte på kanske tre timmar, plus förarbetet med inläsning av ärenden och diskussion med partigrupper. Vår unga barnvakt har högre timlön än så (vitt naturligtvis!).

Dessutom är det svårt att rekrytera nya politiker. Inte så konstigt kanske när det krävs stora mängder ideellt arbete och man får skit både av andra politiker (du ska inte tro att du har något att tillföra som är ny, för att ta ett färskt exempel) och besvikna kommuninnevånare. Man måste passa sig, som miljöpartist t.ex. får man ju räkna med att få skit om man inte kör bästa miljöbilen och handlar allt ekologiskt (såg du! Hon är med i miljöpartiet och köpte ODLAD LAX på Konsum!).

Men nu ska jag inte hemfalla åt bitterhet. Under det dryga år jag varit medlem i Miljöpartiet har mycket roligt hänt, det är ofta tungt slit, men också otroligt roligt! Vilken fantastisk energikick det var att kampanja inför EU-valet t.ex. Människor var otroligt positiva och trevliga. Hur kul som helst. Gissa om jag ser fram emot att jobba med höstens val? Det ska bli superkul!

Man lär sig mycket också. Att rådda två projekt under en och samma vecka under hösten/början av vintern gav mig förvisso rätt många nya gråa hår, men också många erfarenheter. Mats-Eric Nilsson och Budkavlen handlade det om. Budkavlen skapade också ett nytt kontaktnät för min del, jag blev inbjuden till konferens och besökte underbart vackra Mellanfjärden förrförra helgen, där lärde jag känna en massa kloka damer och några herrar.

Eller att få vara med och fixa hit Mats-Eric Nilsson och se vilken härlig respons det fick i vår lilla fina ICA-butik, vars personal var där och lyssnade.

Men för att komma till saken - hur överbrygger man klyftan mellan "politiker" och "vanliga människor"? Hur får man människor att förstå att vem som helst är politiker och politiker är vem som helst, i alla fall i en sån här liten kommun där endast 1,5 kommunalråd finnes (en på heltid och ett oppositionsråd på halvtid)? Hur får man fart på demokratin? Hur få människor att engagera sig, antingen i ett parti eller genom att komma på möten, ställa frågor på allmänhetens frågestund och skicka in medborgarförslag? Eller är det en omöjlig tanke?

Själv försöker jag så lite frön här och var. Hittade t.ex. gruppen "Vi vill ha nattbuss till Björnlunda och Stjärnhov" på Facebook, gick med (som äldsta medlem med största sannolikhet) och försökte uppvigla kidsen att skicka in ett medborgarförslag. Jag hoppas de gör det! Jag pratar politik med folk. Försöker förklara hur roligt det är. De kanske är trötta på mig men jag framhärdar :D. Och just det, jag bloggar ju också, försöker sprida vad vi gör, vad vi tänker och vad vi vill i diverse sociala medier, men självklart är det svårt att mäkta med allt.

Jag tror det kanske ger lite, men jag skulle vilja att det gav mer! Lokalpolitik i skolundervisningen kanske vore bra. Videosändningar från fullmäktiges möten såklart. Fler förslag?


5 kommentarer:

Berndt sa...

Hej!

Ett sätt att få "vanliga" människor att engagera sig i politiken är att delegera ned ansvaret för vissa områden till invånarna i kommunen. Man skulle kunna verka för "Representativ direktdemokrati" som är en blandning av direktdemokrati och representativ demokrati.

Hälsn Berndt

I Wikipedia står det så här:"Representativ direktdemokrati är en blandning av direktdemokrati och representativ demokrati. Principen är att medborgarna själva ska välja nivån av demokratisk delaktighet. De med tid och lust kan ta del i beslutsprocessen direkt, via direktdemokratiska metoder, medan de med mindre engagemang låter en representant (t ex ett politiskt parti) rösta i deras ställe. Olika mellanlägen är också möjliga där medborgaren röstar själv i vissa frågor av särskilt stort intresse och lämnar övriga frågor till sin representant".

Den form av demokrati vi nu har har ju några år på nacken och var säkert bra eftersom de enda som då hade något att säga till om var de med fint namn, titel eller pengar.

Sen skulle man ju kunna ha det system som man har i England att du har en representant från varje valkrets i riksdagen som väljarna känner till och kan lättare påverka i olika frågor. Jag måste säga att jag är osäker på vilka som sitter på Sörmlandsbänken i Riksdagen.

Nej, jag tror att det finns mycket man kan förändra för att engagera människor mer och jag tror definitivt inte att den demokrati vi för närvarande har är den mest absoluta.

Berndt sa...

Blev lite tokigt så jag gör om det:

Hej!

Ett sätt att få "vanliga" människor att engagera sig i politiken är att delegera ned ansvaret för vissa områden till invånarna i kommunen. Man skulle kunna verka för "Representativ direktdemokrati" som är en blandning av direktdemokrati och representativ demokrati.

I Wikipedia står det så här:"Representativ direktdemokrati är en blandning av direktdemokrati och representativ demokrati. Principen är att medborgarna själva ska välja nivån av demokratisk delaktighet. De med tid och lust kan ta del i beslutsprocessen direkt, via direktdemokratiska metoder, medan de med mindre engagemang låter en representant (t ex ett politiskt parti) rösta i deras ställe. Olika mellanlägen är också möjliga där medborgaren röstar själv i vissa frågor av särskilt stort intresse och lämnar övriga frågor till sin representant".

Den form av demokrati vi nu har har ju några år på nacken och var säkert bra eftersom de enda som då hade något att säga till om var de med fint namn, titel eller pengar.

Sen skulle man ju kunna ha det system som man har i England att du har en representant från varje valkrets i riksdagen som väljarna känner till och kan lättare påverka i olika frågor. Jag måste säga att jag är osäker på vilka som sitter på Sörmlandsbänken i Riksdagen.

Nej, jag tror att det finns mycket man kan förändra för att engagera människor mer och jag tror definitivt inte att den demokrati vi för närvarande har är den mest absoluta.

Hälsn Berndt

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jag tror kanske att internet kommer att vara möjliggöraren för att öka demokratin. Det ger ju helt nya möjligheter för direktdemokrati och även insyn i politiken! Tack för intressanta tankar Berndt!

Berndt sa...

Hej!

Jag tror också att internet kommer att spela en allt större roll i demokratiprocessen men vi får inte glömma att det trots allt finns och alltid kommer att finnas människor i vårt land som saknar internet. Och det av olika anledningar.

Nationalencyklopedin meddelar att i år finns det 8,1 miljoner internetanvändare i Sverige och även om vi antar att många av återstående 1,2 miljoner är småbarn så återstår 100-tusentals som saknar internet.

Men visst ökad användning av internet kommer snart att göra röstning i olika val möjligt. Kan du deklarera på nätet så borde du också kunna rösta där.

Vi syns på måndag.

Hälsar Berndt

Kajsa Bergman Fällén sa...

Två val från nu finns de inte längre. Jag tror inte jag känner en enda person under sjuttio som inte på något sätt har tillgång till Internet. De flesta har stött på det i jobbet, det används ju inom de flesta områden idag inte bara i kontorsjobb. Vare sig vi vill eller inte är det snart lika självklart som som att ha telefon eller teve.

Fast småbarn förresten, många småbarn använder nog internet, i alla fall de som är över 2-3 sådär, min treåring älskar att kolla på You Tube ;-).