torsdag 29 mars 2012

Ibland känns det lite motigt

Sen debatten om hen blommade upp har jag otaliga gånger hört folk kommentera hela genusprylen med sådant som "Genus, vad ska det bara bra för? Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. " Eller "Varför ska man tvinga pojkar att ha klänning och flickor att leka med bilar?" Eller "Varför ska man sudda ut skillnaden mellan könen?"

Det tog rätt lång tid innan jag fattade vad det där med genus var. Oftast förklaras det på ett krångligt och akademiskt sätt som är rätt svårt att greppa. Som i Wikipedia:

"den moderna feministiska diskursen används begreppet genus i stället för kön för att beteckna "socialt" kön, det vill säga det som samhället enligt dess förespråkare konstruerar som kvinnlighet och manlighet. Att se något ur ett genusperspektiv är att ha denna konstruktionskaraktär i åtanke." 


Det är rätt svårt att ta till sig tycker jag. Därför tror jag helt enkelt att många inte fattat hur bra ett genusperspektiv är - det handlar bara om en enda sak - att pojkar och flickor ska ha samma möjligheter och kunna göra samma val. Svårare än så är det egentligen inte. Eftersom vi människor valt att skapa roller åt kvinnor och andra roller åt män är det vårt eget tänkande och beteende vi måste jobba med. Det handlar inte om att tvinga barn till någonting, tvärtom. Att ha någon sorts genusperspektiv när man fostrar sina barn betyder inte att man tvingar sina söner att ha klänning på sig när de går till skolan. Men om pojken en dag kommer och säger att han vill ha en klänning på sig när han går till skolan svarar den genusfokuserade föräldern "ja men visst" istället för "nej men pojkar kan väl inte ha klänning". De genusmedvetna föräldrarna tvingar inte sina döttrar att leka med bilar men de erbjuder kanske både bilar och barbie. Och kritor och allt annat. Lyllos barnen till genusmedvetna föräldrar, de får dubbelt så mycket leksaker och kläder att välja på än andra barn! De får fler möjligheter att välja helt enkelt. 


Och så det där med hen och förskolan Egalia som så många förfasar sig om efter att ha läst om detta i Aftonbladet. Ett tips är att man alltid kan kolla in Egalias egen webbsida som ger en något mer nyanserad bild av det hela. Jag tycker att de skriver fantastiskt bra om hur de arbetar och även om Gnesta kommun jobbar aktivt med de här frågorna så är det en bra bit kvar tills man är ikapp Egalia :-). 


Jag citerar valda delar från Egalias genuspolicy:



På förskolan Egalia arbetar vi genuspedagogiskt. Vår målsättning är att erbjuda alla barn ett helt livsutrymme. Alla barn ska ha tillgång och rätt till alla livets möjligheter.
Vi anser att när vi i samhället i stort pratar om ”manligt” och ”kvinnligt” så är dessa ord starkt präglade av myter om kön. Vi på Egalia tror att de traditionella föreställningarna om ”kvinnligt” och ”manligt” har påverkat oss människor till att skilja oss åt beroende på kön. Vi upplever att redan små barn görs i samhället medvetna om skillnaderna på könen och vad som anses lämpligt för flickor respektive pojkar. Detta begränsar enligt oss mäns och kvinnors livsmöjligheter och vi på Egalia anser oss ha en viktig uppgift i att förändra detta.

Vi anser inte att jämställdhet är något som finns naturligt givet utan något vi som förskola medvetet valt att ha och arbeta för.

Vi vill lära och visa barnen att alla människor, oavsett kön, ålder, fysisk och mental funktionalitet eller etniskt ursprung ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Vi försöker använda könsneutrala ord eller egennamn och på så sätt minska mängden könsbundna uttryck. I dagligt tal använder vi hellre ”Alfreds” och ”Elins” istället för ”hans” och ”hennes”. Vi ropar inte ”Kom nu killar/tjejer” utan använder hellre könsneutrala ord som ”kompisar”, och egennamn.

Vi skriver och säger hellre ”förälder” och ”föräldrar” samt förälders namn istället för att begränsa oss till heteronormen, ”mamma” och ”pappa”. På Egalia leker vi gärna ”mamma, pappa, barn” likväl som ”pappa, pappa, barn”, ”mamma, mamma, barn” eller ”pappa, pappa, syster, moster, barn”.
Vi använder barnlitteratur som inkluderar adoptiv och donationsfamiljer, föräldrar av samma kön och familjer där föräldrar separerat och/ eller är ensamstående.

Vi lyfter gärna fram i olika sammanhang att det går att vara kär i vem som helst, oavsett kön. Precis som det går att vara kompis med vem som helst. Vi vill i stor utsträckning låta barnen själva sätta ord på tankar, upplevelser och känslor kring kärlek och vänskap.

På Egalia försöker vi undvika eventuella förväntningar utifrån barnets kön. På Egalia undviker vi att säga att barn är. Barn beter sig, agerar och gör. Oavsett barnets kön har vi inga förväntningar och föreställningar om att barnet skulle vara mer eller mindre villig till tex. ömhet och kroppslig närhet eller ha mindre eller större behov av det. Vi uppmärksammar och är lyhörda för barnens känslor och tankar och tränar på att sätta ord på känslorna tillsammans med barnen. Vi tror att ett barn som får kontakt med sina känslor utvecklar mångsidighet och lättare finner ord och lösningar vid exempelvis konflikter.
Vi anser att känslor som glädje, nyfikenhet, rädsla, ilska, besvikelse, förtvivlan, vrede, sorg och rädsla inte har någon könstillhörighet. På Egalia ska alla barn ha rätt till alla känslor.

För mig är det förvånande att någon inte kan hålla med om det här. Att man inte vill lära sina barn detta.  Att man inte vill erbjuda sina barn så mycket av världen som det bara går. 

Inga kommentarer: