Framgång. Ett vackert ord som säger att du lyckats. Att du har blivit något. Att du har kämpat. Att du är duktig. Tuff och framåt är det som gäller. Vässa armbågarna och bli en vinnare. Att vara tävlingsmänniska är bra. Om du sen råkar gå över ett och annat lik längs din framgångsrika bana, tja det är sånt som händer. Var och en väljer ju själva det liv de vill leva och ger man sig in i leken får man leken tåla. Om du bara vill så kommer du att lyckas, det är bara du som har ansvar för ditt liv och skyll dig själv om du inte tar det ansvaret. Du är dig själv närmast. Ingen bryr sig om dig så varför skulle du bry dig om andra?
Framgång. Du har uträttat någonting.
Men när du tänker efter, var det meningen med livet? Fann du lyckan i den där framgången eller letade du ständigt ensam efter nya framgångskickar?
Se dig i spegeln. Vad ser du?
Är vi inte fler och fler som börjar tröttna? Är det värt det? Att bli omänsklig för att få egot att växa? Någonstans längs vägen har det skapats en kultur. En norm. Det är sån du ska vara för att duga. Hur länge håller det?
N står brevid mig och säger att hon vill leka att tantbröder kommer på besök och dricker kaffe. I sådant ligger lyckan.
Nu går jag iväg och är lycklig en stund. Hej på er så länge!
2 kommentarer:
Att vara en icke-karriärist tycks vara oerhört provocerande för omgivningen. Att inte drivas framåt av viljan att tjäna mer pengar och ha mer makt förbryllar och förvånar, det är inte "normalt" och därför är man konstig.
Följ hjärtat - du finner kanske inte den fetaste plånboken där men livet är på tok för kort för att jaga kronor.
/Flisan
Oj, jag är totalt o-framgångsrik...
men lycklig över det jag har.
Just nu doftar det nybakt sockerkaka här hos oss.
Den blir nog god - även om jag inte är särskilt framgångsrik i köket (heller).
kram, Tack för tänkvärt inlägg,
wi
Skicka en kommentar