Idag har jag blivit uppsagt på grund av arbetsbrist på det företag jag jobbat på i åtta år. Det är inte ett roligt besked mitt i en lågkonjunktur som om ni frågar mig, är på väg att bli värre ändå.
Det har varit några riktigt jobbiga dagar, jag kommer sakna mitt arbete och mina jobbarkompisar enormt mycket. Pendlingen kommer jag inte sakna det minsta, och den här sommaren kommer högst troligt bli lång skön och förhoppningsvis varm också, mycket badväder vill vi ha tack, en arbetslös sommar!
Jag har gråtit mycket, kunnat skratta åt eländet ibland och varit arg. Vissa människor har vuxit enormt i mina ögon när jag sett hur de hanterat min ganska chockade sorg-ilska. Andra kanske inte riktigt levde upp till det jag trodde om dem. Sådant finns det säkert skäl till, säkert beror det på tafatthet och osäkerhet, men det gör det inte mindre smärtsamt. .
Men ändå. Jag tror att jag ändå någonstans kan se det här som en möjlighet. Att det kommer komma något gott ur det. Exakt vad vet jag inte riktigt ännu, men en och annan idé har jag förstås. Eller så dyker det upp någonting annat.
