Att förlåta och gå vidare

Något som hände här om dagen fick mig att fundera på hur lätt, eller svårt, det är att förlåta andra människor. Vissa saker måste vara så oerhört svåra att förlåta, i princip oförlåtliga. Jag tänker på någon som mördar en människa som står dig nära. Är det möjligt att förlåta något sådant? De allra, allra flesta klarar det förmodligen inte, även om det finns en del som faktiskt gör det. Jag har svårt att förstå hur det är möjligt att förlåta en människa som begått en så fruktansvärd handling, men förmodligen är det en oerhörd lättnad att faktiskt kunna göra det. Förlåta och gå vidare.

För egen del har jag oftast inte ens någonting att förlåta. Jag är så lite långsint en människa kan bli tror jag. Det är sällan saker klibbar fast vid mig, blir till ett långsint otäckt klet. Oftast glömmer jag på en liten liten stund. Det är skönt, säkert lite som att förlåta och gå vidare. Jag ältar inte och går inte och tänker på sådant som jag tycker är småsaker, och i min värld är faktiskt det mesta småsaker.

Men det finns vissa händelser som blir till det där kladd-kletiga-långsinta. Oförrätter som hänger kvar, är omöjliga att tvätta bort, sitter ingrodda i skinnet, för evigt där för att ältas och vara arg, ledsen, sårad eller bitter över. Det har hänt att även sådana händelser försvunnit från mitt sinne. När det stått klart att den andra människan eller människorna insett vad det var de gjorde.

Det där gamla tjatet om att man ska be om förlåtelse är inte så dumt, för att kunna bli förlåten måste det finnas någon sorts insikt om att ett fel begåtts. Ibland kommer den där förlåtelsen sig av att en människa faktiskt ber om ursäkt, talar om att ja, jag gjorde fel den gången och det är så jäkla tråkigt att det blev som det blev. Andra gånger kan tiden och klokheten man förhoppningsvis skaffar sig under dess gång faktiskt släta över saker. Med ålder och erfarenhet i bagaget är det kanske lättare att förstå saker som hände för länge sen och varför de hände.

Jag önskar att det vore enklare ibland bara. Att det fanns en förlåt det där nu och gå vidare-knapp att trycka på. Att inte kunna förlåta, att ha den där oförrätten hängande i luften slukar bara energi. Totalt bortkastad energi. Den där bristen på förlåtelse som får adrenalinet att rusa, ilskan att välla upp, käkarna blir spända och blodtrycket höjs till oanade nivåer. Så jävla meningslöst. Inte värt det. Var och en får skämmas för sig själv. Tänk, bara tänk om det i det läget var möjligt att säga - nej, vad är det för mening med det här. Jag orkar inte ödsla kraft på att älta det här, känna mig illa till mods, jag förlåter istället.

Jag jobbar på det.