När har en småbarnsförälder ett ögonblick av stillhet? De är inte många i alla fall, de där stunderna. Det närmaste jag kommer är nog när jag varit ute och sprungit, jag började med det sent i somras och var riktigt duktig under augusti, september och oktober i alla fall, sen dess har jag motarbetats av virus och svårt att klä mig rätt. Nu har jag varit förkyld i nästan fem veckor så ni förstår att det inte blivit en enda meter sprungen under dessa veckor.
Jag har aldrig sprungit förut. Snarare har det varit så att löpning har varit den tråkigaste motionsform jag kunnat föreställa mig. Det var min syster som inspirerade mig, när jag började fatta hur mycket hon gillar det och när jag såg hur extremt snygga vältränade lår hon fått tänkte jag att kan hon så kan väl jag. Första gångerna var det inte särskilt roligt alls, men ganska snart märkte jag att jag förbättrade mig massor bara från gång till gång, och det var ju roligt så helt plötsligt längtade jag efter att komma ut och springa. Dessutom lyckades jag väldigt snabbt hitta den där "andra andningen", att bara springa på och det känns som om det är möjligt att springa hur långt som helst nästan utan ansträngning.
Underbart skönt! Och huvudet är alldeles tomt på skräp, jag släpper allt tråkigt och onödigt. Möjligen dyker en eller annan god idé upp eller ett problem finner plötsligt en lösning. Jag vet inte vad det är som gör det men det känns otroligt bra och är sannerligen "a moment of peace" för min del.
Nu gäller det bara att bli av med den här förkylningen så jag kan sätta igång igen! Jag saknar det faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar