Skelettröntgen

Imorse styrde vi åter kosan mot Eskilstuna, Tomas och jag. Nike fick stanna hemma dock, hon behövde annat än sjukhusliv idag. Dessutom var det ingen värst spännande upplevelse för hennes del. Bara in på morgonen på Nukleärmedicin, en snabb spruta med nåt radioaktivt spännande isotopämne eller vad det nu kan heta, sen tre timmars väntan på att detta skulle tas upp av skelettet och göra sig bra på bild.

Dessa tre timmar spenderade vi på stan i Eskilstuna, så nu är jag välförsedd med diverse bra att ha saker som lösögonfransar, ögonbrynspenna, lipplumber, blått nagellack, brevpapper (riktigt pappers om nån minns hur sånt ser ut), pärlplattor och pärlor, play-doy, tuschpennor, trädgårdshandskar, smörknivar, te-silar och en finfin rakapparat.

Hann med en fika på Espresso House också (får man inte missa i E-tuna) och en macka från Subway.

Sen var det dags för själva röntgenundersökningen. Jag fick ligga på rygg och åka igenom ett rör, det var det hela och det tog ca 20 minuter. Jag fick även komplimanger för min snygga frisyr och chockade den snälla damen som gjorde undersökningen med att berätta att det var en peruk och ta av mig den när jag la mig ner. Vill ju inte rufsa till syntetbarret allt för mycket och ärligt talat är det absolut bekvämare utan än med peruk, även om jag börjar vänja mig.

Efter att klarat av detta fick vi gå vidare till Radiologen och vänta på besked om ev. kompletteringar. Det var just det som hände. Fick hoppa in i CT:n också och avbilda bihålorna också. Känns inte helt roligt om ni frågar mig. Några tumörer i huvudet vill jag absolut inte ha, det är definitivt det värsta som kan hända känner jag. Och efter detta känns det naturligtvis som om jag har stora galna tumörer under hela huden i ansiktet. De växer och krälar där inne och vill äta upp min hjärna. Såklart. Nu är det bara att vänta på besked från läkaren. Det skulle jag få "om några dagar". Wey! Eller nåt.

Eller så stoppar jag in dagens övningar i sjukpåsen som jag läste om en kvinna som gjorde. Hon gömde den längst bak i ett skåp och tog bara fram den när hon verkligen behövde den. Då var hon sjuk, annars var hon som vanligt. I påsen fanns mediciner och all information hon fått.

Även jag har infört sjukpåsesystemet här hemma. Ligger i städskåpet, ett skåp man ändå inte öppnar om man inte måste ;-). Eftersom jag knappt äter några mediciner längre, bara lite kortison förutom dunderdosen nu vid behandligen, finns knappt ett onödigt spår av skitsjukdomen framme i huset. Kallelser till olika spännande tillställningar på sjukhuset hänger dock framme så vi inte ska glömma bort det. Vore ju dumt om jag nu tänkt ge de här jäkla tumörerna en match, och det vet ni ju att jag har.

Mannen på bilden har ingenting med blogginlägget att göra förresten!