Trött...

Det är nog cellgiftskoman som kommer nu. Trött som jag vet inte vad, sov till halv tio imorse och känner mig nu redo för en rejäl tupplur igen.

Annars mår jag förhållandevis bra, har lite sköra slemhinnor och tappar lite smak, men aptiten är intakt och jag mår inte illa. Det tackar jag för!

Thomasine skrev för några veckor sedan om en bok som fångade mitt intresse - Kärlek, medicin och mirakel - en kirurgs erfarenhet av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva. Den är skriven av en man som heter Bernie Siegel. Fanns på bibblan i Gnesta, Tomas lånade den åt mig igår och jag är fast. Det stämmer så väl med min syn på den här skitsjukdomen, ja synen på hela livet.

Själen och kroppen är så intimt sammankopplade, inställningen betyder massor, för att inte säga allt. Det handlar inte om att alla kan bli friska genom att tänka positivt eller ha rätt inställning, för så enkelt är det förstås inte. Alla dör ju de facto förr eller senare, det går inte att slippa undan. Men med rätt inställning går det helt säkert för många att övervinna sjukdomen, det är jag fullkomligt övertygad om. Och även om det inte går gör inställningen det liv man har kvar mycket mer värdefullt. Det handlar om att njuta av det man har kvar, oavsett om det är timmar, dagar, veckor, år eller decennier helt enkelt. Gäller självklart för alla människor, även den som är frisk. Ingen vet ju hur mycket liv det finns kvar i andra änden när det kommer till kritan.

Kanske är det också ett tecken att Thomasine skrev det där inlägget samma dag som jag fick veta vilken sjukdom jag led av. Jag väljer att se det så. En fingervisning från Bernie himself eller försynen, vad vet jag ;-).

Nu över till dagens viktigaste uppdrag - strykning av pärlplattor. Jag återkommer senare med bild på min pärlplatteninja som jag just pysslat ihop.