Trött...

Det är nog cellgiftskoman som kommer nu. Trött som jag vet inte vad, sov till halv tio imorse och känner mig nu redo för en rejäl tupplur igen.

Annars mår jag förhållandevis bra, har lite sköra slemhinnor och tappar lite smak, men aptiten är intakt och jag mår inte illa. Det tackar jag för!

Thomasine skrev för några veckor sedan om en bok som fångade mitt intresse - Kärlek, medicin och mirakel - en kirurgs erfarenhet av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva. Den är skriven av en man som heter Bernie Siegel. Fanns på bibblan i Gnesta, Tomas lånade den åt mig igår och jag är fast. Det stämmer så väl med min syn på den här skitsjukdomen, ja synen på hela livet.

Själen och kroppen är så intimt sammankopplade, inställningen betyder massor, för att inte säga allt. Det handlar inte om att alla kan bli friska genom att tänka positivt eller ha rätt inställning, för så enkelt är det förstås inte. Alla dör ju de facto förr eller senare, det går inte att slippa undan. Men med rätt inställning går det helt säkert för många att övervinna sjukdomen, det är jag fullkomligt övertygad om. Och även om det inte går gör inställningen det liv man har kvar mycket mer värdefullt. Det handlar om att njuta av det man har kvar, oavsett om det är timmar, dagar, veckor, år eller decennier helt enkelt. Gäller självklart för alla människor, även den som är frisk. Ingen vet ju hur mycket liv det finns kvar i andra änden när det kommer till kritan.

Kanske är det också ett tecken att Thomasine skrev det där inlägget samma dag som jag fick veta vilken sjukdom jag led av. Jag väljer att se det så. En fingervisning från Bernie himself eller försynen, vad vet jag ;-).

Nu över till dagens viktigaste uppdrag - strykning av pärlplattor. Jag återkommer senare med bild på min pärlplatteninja som jag just pysslat ihop.

Glada grisar och välgjorda tårtor

Birger Schlaug skriver om griskött idag. Min första tanke är att, ekologiska och sociala klausuler i handelsavtal i all ära, men borde inte folk vara så smarta att de helt enkelt struntar i att köpa mat som producerats på detta sätt?

Någon invänder att det är svårt att veta. Jag håller inte riktigt med. Egentligen är det ganska enkelt att köpa schysst mat. Men det är nog inte där problemet ligger. Inte heller handlar det för de flesta om pengar, påfallande ofta när jag tjuvkikar ner i folks kundvagnar är det billiga köttet blandat med godis, fikabröd, snacks, läsk och öl. Om man tog lite av pengarna den bukfyllan kostar och la på bättre mat skulle det nog gå jämnt upp. Dessutom skulle vi må bättre.

Det är nog helt enkelt så att vi blundar för det vi redan vet. Det blir enklare, vi slipper ta ställning, ta en massa jobbiga beslut och uppfattas som besvärliga matsnobbar.

Jag gör det själv ibland, jag orkar helt enkelt inte ens tänka på vad SCANs jäkla falukorv innehåller så det slinker ner en för jag vet att N gillar det och att det kommer bli en lugn middag med en mätt och nöjd unge efteråt. Och kyckling ska vi inte tala om. Jag vet inte riktigt var man får tag på schysst uppfödd fågel så jag tar det som finns. Egentligen borde jag ifrågasätta och be affären ta in ett vettigt alternativ. Fanns det skulle i alla fall jag köpa, men det är något jag aldrig sett i någon affär jag handlat i. Ibland köper jag ägg på äggboden där vi bor. Där går hönsen inne, det känns väl kanske inte helt optimalt, men det är lätt och smidigt att kunna åka dit och köpa hela plattor och få jättefärska ägg som inte transporterats mer än ett par kilometer.

Men oftast köper jag nog ganska vettig mat trots allt, även om jag är långt ifrån perfekt!

Idag firade vi en lyckad produktionssättning på jobbet. Jag köpte en tårta på Vete-Katten. Den kostade 420 kr för en 12-bitars tårta. Det är 35 kr per bit. Det var flera som tyckte att det var hutlöst dyrt, hur kan det kosta så mycket att göra en tårta? Det finns ju tårtor som kostar under hundralappen!

Kanske får man vad man betalar för, kanske inte. Tårtan var i alla fall grymt god. Tre sorters chokladmousse på digestivebotten. Tanken slår mig att när vi går ut och äter middag med företaget är de aldrig någon som ifrågasätter det goda vinet som chefen väljer. "Vi skulle tagit ett billigare, det är lika gott!"