Att ha cancer - ett sociologiskt experiment

Efter att i snart två månader ha levt som cancersjuk har jag gjort en del intressanta iakttagelser. Först och främst att människor är fantastiska i stort sett. Det finns så många som verkligen bryr sig och som jag vet tänker på mig och verkligen innerligt känner empati och vill hjälpa om det behövs. En del av dessa människor känner jag eller kände jag knappt tidigare, en del har verkligen klivit fram och visat vilka stora hjärtan de har. Helt fantastiskt och något som verkligen ger mig hopp om mänskligheten. Det finns massor av medmänsklighet och fina människor där ute, det har jag lärt mig under dessa veckor. Det är stort och vackert och jag behöver bara tänka på det en deppig dag för att känna mig glad ända ner till tårna.

Sen har vi de andra. Som inte riktigt beter sig som den stora massan. Hittills har jag identifierat tre olika grupper. Jag kan nästan ge mig fan på att det finns fler som jag inte upptäckt ännu, misstänker att en och annan kan tipsa och berätta i kommentarsfältet.

Hur som helst har vi grupp 1 - undvikaren. De som slutar ringa och/eller går över på andra sidan gatan när de ser den sjuka. Jag antar att de inte vet vad de ska säga. Är du en undvikare ska du få ett tips av mig - det går bra med t.ex. "Hej!" eller "Hur mår du?" Jag lovar att varken bitas eller skrika. Jag hejar tillbaka eller svarar "Jag mår bra." för jag lovar att jag inte drar hela cancerstoryn från början till slut om du frågar. Är ganska trött på den själv och för min del går livet vidare ungefär som vanligt och jag mår ganska bra för att vara sjuk så det är vad som gäller. Vill man vara lite wild and crazy som undvikare och verkligen utmana sig själv kan man ju pröva med "Jag hörde att du är sjuk, snygg bandana du har på huvudet förresten!" Det funkar också.

Sen har vi grupp 2 - cancergroupien. De är inte så många men de finns. Jag är övertygad om att de finns även på nätet men där märks de inte på samma sätt som i verkligheten, för att jag tror att nätcancergroupien lever ett ganska tyst och anonymt liv, läser mycket och gör sällan väsen av sig. Verklighetens cancergroupie däremot framstår till en början som någon som verkligen bryr sig men ganska snart börjar det märkas att groupien mest är intresserad av cancern och tycker att du själv är rätt ointressant. Cancer, död och elände är groupiens intressen. Det här låter helt bisarrt men jag är ganska säker på att fler sjuka känner igen den här gruppen. Eller är det bara jag som har otur? ;-)

Till sist har jag identifierat grupp 3 - huvudklapparen . Som helt enkelt tror att cancer leder till att du blir lite dum i huvudet och inte förstår ditt eget bästa. Som tror att du blir lite lätt förståndshandikappad på grund av din cancer, som kan sitta i bröstet, huden, lungorna eller stortån. Det kan yttra sig på lite olika sätt. Klappar på huvudet eller kommentarer om att "du hade nog resonerat annorlunda om du varit frisk" eller goda råd som man aldrig skulle gett till en frisk vuxen människa, för att det skulle framstått som helt horribelt att tilltala vuxna människor på det viset. Jag är 41 år på det 42:a. Normalintelligent, hyfsat allmänbildad och på det hela taget betraktad som en ganska förnuftig person. Det har liksom inte förändrats. Jag är fortfarande intresserad av samma saker som för två månader sen. Ja, det är faktiskt så att jag i stort sett är samma person. Cancern har inte haft någon livsavgörande personlighetsförändrande effekt på mig. Den har varken fått mig att bli rojalist, socialdemokrat, nykterist eller att börja gilla konserverad ananas. Jag är ledsen att göra er besvikna men så är det.

Ja, det är kul nästan jämt. Lite intressant är det förstås, även om det ibland är irriterande och till och med riktigt ledsamt hur vissa människor faktiskt beter sig (eller inte beter sig). På ett sätt har jag nog ändå förändrats under dessa veckor, och det är att jag inte känner att jag längre har tid att lägga på det som tar mer energi än det ger. Jag har mindre tålamod med energikrävande människor och situationer. Jag skiter i det. Det är inte värt det.

Om man vill frossa i cancer och död får man gärna göra det, men inte i min cancer och död (som dessutom ska dröja länge innan den kommer, sorry sorry alla dödendiggare). Vill man sluta ha kontakt med mig får man gärna ha det. Jag kan inte råda över det, men kom inte sättande om några månader med "Jag tyckte det var så svårt att veta vad jag skulle säga". Fine, det var det säkert, jag kan till och med förstå det. Men risken att en människa som gjort så får en plats i mitt liv igen är ganska liten. Om du vill behandla mig som mindre vetande säger det mer om dig än om mig. Vissa får cancer och förblir helt normala, andra är hopplösa fall livet igenom. Inget att göra åt saken annat än att gå vidare och ägna sig åt det goda i livet. Och det finns det massor av, det är också något jag lärt mig tack och lov!