Kommer ikapp

Jag har verkligen varit slö när det gäller en av mina andra bloggar, den som heter Nytt om Sytt. Nu försöker jag komma ikapp i RSS-feeden och hitta guldkorn att blogga om. Håll utkik.

Igår var vi ute och åkte till farfars och mormors gravar, dvs Tomas pappas grav i Huddinge och min mammas i Nacka. Jag var tveksam till om jag skulle orka åka just nu, men till sist bestämde jag mig för att jag vill. Det kändes både jobbigt och skönt.

Ibland känns det som om döden flåsar mig i nacken, men så läser jag om någon som levt med bröstcancermetastaser i hjärnan i tolv år och fortfarande mår alldeles finfint. Det går upp och ner hela tiden.

Jag läser på Vimmelmammans blogg om att man inte blir frisk från cancer genom att tänka positivt. Nej, det är sant förstås. Först håller jag nästan med. Eller delvis håller jag faktiskt med. Men samtidigt, jag är övertygad om att man kan leva längre med rätt inställning. Och framför allt kan man höja sin livskvalitet och egentligen, vad är det viktigaste? Att leva länge eller att göra det bästa av den tid man har?

Fast sen blir jag irriterad. För mig är hoppet och inställningen extremt viktiga. Visst handlar det till största delen om hur mina tumörer kommer att bete sig, hur behandlingarna kommer att fungera och allt det där. Cancern är en lurig jävel som beter sig lite som den har lust med. Det som fungerar på en person fungerar inte på en annan. Vissa har tur, andra inte, helt krasst. En del får spridning men aldrig några hjärnmetastaser och andra känner en knöl i bröstet och tar bort den och blir friska efter några år. Det verkar finnas en miljard olika varianter. Som sagt, det behövs pengar till forskningen, det vet ni *pekar åt höger*.

Men i alla fall. Det jag blir lite småirriterad över är att vadå, om det ändå inte hjälper med inställning, vilja och ett positivt sinnelag, ska jag bara ge upp då? Lägga mig ner och tänka att nån annan fixar det? Mediciner, läkare, strålning... Nej, det är inte dags för mig att göra det än på ett bra tag. Det finns liksom inte. Jag är absolut övertygad om att viljan betyder en hel del. Om man tänker på vad motsatsen är. Att inte vilja någonting. Det handlar egentligen inte om att vara glad och tänka positivt utan om att fokusera. Att hitta kraften inom sig själv.

För mig är det livsviktigt, jag känner det på mig. Jag måste få tro på att jag kan påverka när en helt galen sjukdom löper amok i min kropp, eller rättare sagt, min egen kropp börjar bete sig som sin egen värsta fiende. Hej och hå, nu tar vi några celler här och låter dem växa helt okontrollerat. Min kropp må ha vänt sig emot mig men mitt sinne, min inställning och min kraft har jag kvar, de är inte förgiftade av vidriga cancerceller. De jobbar i min tjänst. Ja, med lite hjälp av ninjan då ;-).