De flesta minns nog vad de gjorde när de fick höra att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen i Stockholm. Själv satt jag i mitt flickrum och fnulade med något, minns faktiskt inte alls vad. Vaken var jag på natten i alla fall, tror bara det var jag och mamma hemma, kanske syrran också.
I alla fall. Där satt jag och klockan passerade midnatt. Radion (P3, fanns väl inget annat) spelade Who's zoomin' who? med Aretha Franklin. Jag har för mig att ingen pratat mellan låtarna på en bra stund, vilket aldrig hände i svensk radio på den tiden. Tyckte att det var lite märkligt men tänkte att jäklar, nu slipper man det där tråkiga snacket och får lyssna på bara musik, hur bra som helst ju! Sedan började man plötsligt spela klassisk musik av det sorgliga slaget. Förbryllande. Min första tanke var att det var krig. Jag satt spänd vid radion och väntade på vad som skulle ske här näst, att allt inte stod rätt till var ju klart i alla fall.
Klockan 01.10 bröt man för en extra nyhetssändning. Detta var på den tiden då man inte kunde få sig nyheter till livs dygnet runt så detta var spektakulärt. Nu var jag ännu mer övertygad om att ett krig brutit ut och att allt var kört. Sekunderna efteråt visste jag att Olof Palme var död. Skjuten, mördad, på öppen gata. Jag minns inte vad jag tänkte riktigt, det var enormt overkligt, nästan surrealistiskt. Det var svårt att greppa. Vår statsminister? Mördad? I Sverige?
Så småningom somnade jag och drömde om att fåglar. Fredsduvor vid en första anblick men när man kom närmare såg man att det var fiskmåsar. Jag tror min världsbild förändrades för alltid den natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar