söndag 27 mars 2011

Grubblerier

Jag tänker på Linda, hur hon har det. Dels känner jag med henne och hela hennes familj, men jag sticker inte under stol med att hennes plötsliga försämring skrämmer skiten ur mig. Hur blir det för min del? Hur länge får jag må bra och hänga med? Det är otäckt och skräckinjagande. Jag vill inte vara med om det än på många många många år. Om några dagar "firar" jag att jag levt i ett år med den här diagnosen. Det är ganska länge. Jag är glad för att jag fortfarande finns kvar och mår relativt bra, faktiskt bättre och bättre för varje vecka. Men hur länge kommer det vara?

Ja, så går tankarna. Deppigt, jag vet. Jag är tacksam för varje dag jag får, ibland planerar jag till och med flera år framåt. Andra dagar, som nu, känns det tyngre.

Skickar alla mina tankar till Linda, hon behöver dem.

Inga kommentarer: