Idag visade proverna att penicillinet rått på infektionen och det var ju skönt förstås. Det fortsätter synas tydligt hur utslaget blir mindre. Doktorn tyckte jag kunde åka hem men så var det ju det där med smärtan. Det gör otroligt ont när jag försöker sätta ner benet, när det blir tryck i det. För att gå på toa använder jag en helt oortodox teknik där jag står i sängen med det infekterade benet, hoppar runt på det andra tills jag når rullstolen, vrider mig runt och flyttar sakta benet i sängen och sen när jag är i rätt läge kan jag sätta mig ner och försiktigt lägga det infekterade benet på det friska. Då går det ganska bra. Sen ska jag försöka trixa mig över till toastolen när jag väl är framme på toan också... Ja ni fattar. Det är inte helt enkelt det hela.En sjukgymnast var inne hos mig och hade lite förslag på hur jag kanske kunde fungera hemma, men pottstol vid sängen och fyraåringar känns väl som en mindre lyckad kombo. Eller Barbie kanske gillar att surfa på gula vågor, vem vet? Tror inte ens jag skulle ta mig varken hem eller ännu mindre upp för trappan hemma. Och sen vete fasen hur jag skulle kunna ta mig runt ens bara på övevåningen, det är inte riktigt byggt och planerat för rullstol hemma... så jag får stanna lite till, vi tar en dag i taget helt enkelt. Så fort det funkar att röra sig någorlunda normalt med det förbonkade benet så försvinner jag härifrån. Fort som attan!
Det trista är att jag missar kongressen. Igen. Hade så gärna velat åka men nu blev det inte så. Bajs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar