Åska och hopplösa kärl

Bild: wilbertbaan

Igår vid elvatiden drog världens åskväder in över Björnlunda. Jag har inte varit med om liknande sen jag var liten tror jag. Det bara blixtrade och blixtrade och när det kom en smäll skakade hela huset stundtals. Elen försvann korta stunder, tågen tutade nere på spåren av nån anledning och det var väl allmän galenskap som rådde under nån timme tills det dragit förbi.

Men jag är ju lite knasig så jag gillar åska. I alla fall om jag inte sitter uppflugen i skogens högsta tall eller något. Åskar det när jag är hemma tycker jag det mest är häftigt, bara att njuta av showen. Och hoppas att åskeländet inte slår ner i huset.

Igår var vi i Nyköping, Tomas och jag. Nike fick vara i Järna hos morfar och S och sova över där till och med. Hon hade sett fram emot det massor, men bröt ihop lite när vi skulle åka. Tror hon var ganska trött och lite urspårad. Men det hade gått bra efter en stund. Tomas och jag njöt av ett kvällstyst hus, lite konstigt kändes det men inte helt fel heller nån enstaka kväll sådär. Jag kunde inte sova alls utan satt och luffarslöjdade betapredmaniskt halva natten och kollade på tv på datorn. Torsdagen var lite trött alltså. Men ändå pigg, på det där konstigt speedade sättet man blir av kortisonet.

Jag åkte med Tomas till Nyköping, han började jobba åtta, så det var lika bra att hänga på honom istället för att vänta på bussen som skulle gå nån timme senare än Tomas åker till jobbet. Satte mig på Hellmanska gården och fikade gott och länge, sen en sväng in på Clas Ohlson för att köpa lite material att luffarslöjda med. Och så en sväng in på Åhléns för en kik på rean och konstigt nog blev det tre tröjor.

Upp på mottagningen och storstrulet började. Mina kärl i armen var helt omedgörliga, de bara sprack och hade sig. Först provade syster Eva som har hand om mig några gånger, sedan en annan syrra som jobbar där. De gick bet båda två. Då var det bara att knalla ner till operation och få hjälp av en narkossköterska. Tror det var åttonde försöket. Hon satte den på tummen, det gick det också. Riktigt bra faktiskt men lite bökigt med dropp i tummen kan jag säga. Särskilt när andra handen är svullen och i handske. Två rätt obrukbara händer, jag som hade med mig datorn och tänkte blogga. Blev inga långa texter skrivna nä, bara pekfingervalsen med högerhanden för kortare grejer som jag fick roa mig med.

Jag är inte ett dugg stickrädd, så för min del får de gärna hålla på och sticka bäst de vill. Det brukar ju inte göra ont direkt. En del är mer brutala dock och det gör faktiskt ont när de sticker men då brukar jag i regel säga ifrån. Men när de är så snälla med nålarna som syrrorna på onkologen gör det mig inget. Ifall ni nu undrar varför de fick hållas så länge :-). Det enda jag tycker är lite trist är alla blåmärken man får. Men jag börjar vänja mig vid dem också. Man blir lite ärrad när det är krig helt enkelt. Däremot längtar jag grymt mycket efter en ny port såklart. Inte alltså för att det gör ont och så med sticken, det är mest att det tar så mycket tid. Igår en och en halv timme extra nästan! Det blir drygt när man ändå ska sitta där en lång stund med droppet. Så kul är det ju inte. "Min" sjuksyrra skulle försöka ligga på om prio på portoperationen. Jag hoppas hon lyckas så jag har den om tre veckor, det vore otroligt skönt.

Sen åkte vi tillbaka till Järna för upphämtning av Nike, en liten sväng in på Saltå också för att köpa lite mumsiga grejer. Tomas var tvungen att åka tillbaka till jobbet eftersom det inte gick att uppbringa nån vikarie till nattpasset, jag fick stanna en stund och käka middag, suveränt gott som vanligt! Vid åtta var vi hemma igen jag och Nike, pysslade lite som de små luffare vi är. Jag hade tänkt gå och lägga mig lite tidigare igår men det där åskovädret omöjliggjorde den planen.

Idag däremot lät Nike mig ligga och åtminstone slumra till tio! Wow!