Jag är helt fast i virkträsket just nu. Det går i perioder det där med virkningen men just nu är det vad som gäller. Jag känner över huvud taget nån sorts behov av att skapa saker, att lämna något efter mig, vackra saker som kanske kan glädja mina döttrar när jag inte finns längre, saker med en liten bit av mig. Vet inte om det är lite knäppt eller så, men så känns det i alla fall. En virkad kasse har jag precis blivit klar med. Det tog sin lilla tid kan jag säga. Jag ska blogga närmare om den i min pysselblogg nån dag fram över om någon är intresserad av mönster och hur jag gjorde. Jag blev himla nöjd med den i alla fall, även om det tog tid.
Utöver det har jag virkat amigurumi. Jag har gjort en julkrubba som nu när klar (i alla fall figurerna) och en hel del sjödjur av olika slag, där finns det en del kvar att göra om man vill. Just nu är jag mitt uppe i ett sedan länge planerat litet projekt - Alice i Underlandet. Alice och kaninen är klara och jag virkar för fullt på katten. En Mad Hatter blir det också förstås!
Och så har jag ett par små presentprojekt, t.ex. har vi en liten liten tiger här hemma som ska slås in i ett paket vad det lider... :-). Som sagt, mer detaljer kommer på pysselbloggen här fram över.
Jag har tänkt en del på Britt och Elisabeth och hur tungt ett dödsbesked är varje gång. Det går bara inte att vänja sig. Det går inte att förstå, trots att jag numera varje gång ofta förstår vart det är på väg, kommer det som ett slag i huvudet varje gång, fast jag för länge sedan insett att det här går verkligen åt fel håll... jag kan bara inte vänja mig vid tanken på cancerdöden, jag vägrar att vänja mig!
Är hyfsat smärtlindrad just nu. det är skönt. Har inte nån kraft alls i benen bara, antar att det är pga kortisonet. Ska försöka minska ner dosen litegrann så det kanske går bättre. Just nu tar jag mig bara med stort besvär upp för trappan här hemma, det kräver en enorm kraft och ansträngning för att det ska funka... rätt besvärligt. Snacka om att det gäller att hamna på exakt rätt blandning av alla mediciner, det är inte bara att smärtlindra utan alla andra effekter att ta hänsyn till också!
Idag har jag och Tomas varit med Nike på samtal i skolan, ytterligare en stor milstolpe i Nikes liv, första elevsamtalet :-). Det var "bara" ett introduktionssamtal och Nike var trött och hungrig och flippade snabbt ur så vi avverkade det ganska effektivt tror jag. Det verkar i alla fall fungera bra för Nike i skolan och på fritids. Det är klart att det ÄR en stor omställning att komma från en dagmamma med bara en handfull barn, till den nya miljön, med många fler kompisar i samma ålder och en miljon nya grejer att sysselsätta sig med och lära sig med. Hon är trött på kvällarna vill jag lova, det blir långa dagar för henne eftersom Tomas både lämnar och hämtar och det märks. Ändå verkar hon vara nöjd och tillfreds tycker jag, ibland är hon lite ledsen och sliten, men det känns som om hon trivs och tycker det är bra. Det blir nog lite lättare och mindre slitigt senare också, allt är ju så nytt nu, mycket nya intryck och nya bekantskaper både bland barn och personal.
Idag blev det lite väl slabbig middag med färdiga köttbullar och pulvermos pga lite lätt tidsbrist mellan elevsamtal och fotbollsträning men det tog jag igen genom att göra en äppelpaj som vi glatt åt när fotbollsträningen var klart. Inte för att Nike verkade uppskatta det direkt, hon smakade en liten klutt bara och tog riskakor med ostsmak istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar