Nej nu får det vara nog!

Fick ett SMS idag av Helenas syster, Helena somnade in i måndags efter att snabbt ha blivit sämre. Fina, fina, härliga, glada, underbara Helena som jag fick förmånen att träffa två gånger, först i Bonäs och sen på Lastberget där jag också fick träffa hennes fina man och två pojkar. Här om dagen satt jag och kollade upp ifall Helenas man kanske kunde vab:a för den yngste killen och nu finns hon inte mer.

Det har varit en period som tagit på krafterna det här, minst sagt. Jag känner mig nedkörd i botten, ledsen och dränerad på energi. En känsla av total meningslöshet gror i hela min kropp. Är ledsen och uppgiven, elak och sur. Helt klart tycker jag att folk på det stora hela är så jävla futtiga och beter sig som idioter mot varandra, prioriterar så sjukt galet och uppför sig som om de... ja, jag vet inte vad faktiskt.

Du lever bara en gång, på några dagar har fem fantastiska pojkar mist sina mammor. SÅNT är viktigt, att ha en mamma. Men de flesta verkar gå runt i sina helt inavlade ap-liv och inte fatta hur lyckligt lottade de är. Idioter. Ja de flesta faktiskt, så svartsynt är jag idag. Och vet ni, nästa gång kanske det är min tur. Då är det jag som plötsligt blir sämre, mina värden som sjunker, min kropp som slutar samarbeta, mina mediciner som slutar fungera, mina läkare som lägger huvudena på sned och klappar mig på handen och förklarar att de ska göra min sista tid så smärtfri som möjligt.

Och då står alla och säger "Men VAD? Hon som såg så frisk ut!" (läs: men inte var väl hon nåt utmärglat cancerskrälle som man kunde tro var SJUK?!?!?) Vi som skulle träffats och fikat efter jul sen, det hade vi ju pratat om!

Tiden går. Dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna. Allt är mitt liv. Allt är ditt liv. Det är ingen skillnad. Jag kanske vet att jag ska dö ganska snart och av vad, men egentligen kan det handla om vem som helst.

Det är inte ens ett år sen jag var på Diösgården, vi var 6 "unga kvinnor" som kom, nu är vi 4 kvar. Ten little indians.

Nej jag har inte blivit tokig. Eller jo, kanske lite. Jag är mest förbittrad och desillusionerad och har en släng av dödsångest. Kryddad med en viss ilska över sakernas tillstånd.