Aldrig kan det bara funka helt uppenbart

Jaha, det sket sig, alltihop sket sig. Igen. I måndags var jag ju på Mälarsjukhuset för att göra en skelettscint, ditskjutsad och runtrullad av världens bästa Jocke. Först var vi nere på nukleärmedicin där jag fick en isotop insprutad i kroppen, efter det ska man vänta i tre timmar innan det är dags för själva undersökningen då man får sitt radioaktiva skelett förevigat på bästa sätt. När vi suttit och fikat en stund efter isotoperiet ringde telefonen från dolt nummer. Doktorn. Han ville berätta att de jävla förbannade skithkjärnetastaserna vuxit lite och att det därför inte blir något deltagande i studien för min del, han hade hoppats få tag i mig innan jag åkte till sjukhuset men då var han ju tre timmar för sent ute. Jaha, det var det liksom. Vet inte om jag blev direkt chockad och ledsen, jag tror jag varit ganska förberedd på det på något plan. Börjar vänja mig vid att det mest väller skit på mig hela tiden hur jag än gör. Bestämde mig för att jag skiter i att deppa nu, jag får bli sur, arg, trött och uppgiven men jag tänker fan inte deppa ihop över det här nu, jag har inte råd att lägga energi på det för det kostar mig för mycket och jag behöver den kraften till annat.

Gjorde i alla fall klart undersökningen när jag ändå var där och mitt skelett varit så bråkigt, var väl lika bra det. Doktorn var åtminstone hyfsat positiv, menar att det finns andra mediciner som är bra som vi kan pröva nu och att TDM-1 kommer att godkännas i början av nästa år ändå och det är ju faktiskt inte så långt kvar tills dess. Ingenting står eller faller direkt med just TDM-1 ändå. Men i alla fall, att planera om, när käppar sätts i hjulen, det är tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig, det kräver så enormt mycket energi och kraft som i början var lätt att hitta men som blir svårare och svårare att uppbringa för var dag som går, särskilt när det är som det är med kroppen också, en orkeslös kropp gör inte att huvudet blir piggelinos direkt. Jag försöker åtminstone vara förbannad, irritera och arg och fokusera det på sjukdomen, jag tror kanske det är ett bra sätt att få ur sig de känslor som jag ändå måste få ur mig på nåt sätt. Att promenera, zumba eller slå folk på käften tror jag inte jag grejar :-).

På måndag ska jag träffa läkaren, ingen ändring i planen där dock. Vi får väl se vad han har klurat ut för något. Tills vidare fortsätter jag muttra, svära och känna ett osande hat inför den här jävla skitsjukdomen.