Nu kommer det ett hål igen. Inte helt otippat kanske, det är dags för läkarbesök om en vecka och jag känner ju att jag mår sämre rent fysiskt. Andningen är tyngre och kroppen har, som ni väl vet vid det här laget, ett gäng krämpor för tillfället. Allt är besvärligt, tungt, värker och är tungt, jag försöker undvika trappor och att över huvud taget röra mig för att spara energi till när den verkligen behövs.
Det känns som om jag är instängd i min egen kropp, allt det jag vill finns där inne men jag kan inte göra det. Det ligger på plats där inne, ogenomförbart eller har tagits ifrån mig på något sätt. Det är min starkaste och jobbigaste känsla just nu, allt bara tas ifrån mig. Allt. Mitt liv. Samtidigt fortsätter allt runt omkring som om ingenting har hänt, det är bara jag som är kvar ensam i meningslösheten.
Just nu har jag extremt svårt att över huvud taget hitta någonting som ger mitt liv mening och energi. Igår var min syrra, hennes barn och Molly här, det är en av de få saker som får mig att må bättre, att ha mina båda barn hos mig och min andra familj också, men barnen är ju såklart de som betyder mest. Annars är det tunt mellan det som ger livet mening. Jag inser att det låter jättehemskt när jag skriver så, men det är precis det jag känner.
Jag hoppas det blir bättre efter nästa veckas läkarbesök. Oavsett vad som har hänt vid ett sådant brukar det kännas lite bättre, det brukar gå att vända skutan. Men för varje gång, för varje månad, vecka, dag blir det tyngre och svårare att hitta gnistan, glöden, styrkan, energin, glädjen. Jag känner mig mest ensam. Funderar jättemycket på de människor som svikit, de jag trodde alltid skulle finnas där men som bara försvann och aldrig blev det stöd jag trodde jag hade. Det är så lätt att fokusera på dem och inte alla andra fantastiska människor som kommit istället, men att bli sviken är ändå otroligt hårt, jag känner mig ensam och värdelös, som om om jag blev bortglömd och inte betydde något, fast jag trodde att jag gjorde det. Det är så tungt och ledsamt och de här tankarna dränerar mig på all min energi.
Jag MÅSTE ha den där energin för att vi ska orka, inte bara jag, men resten av familjen också. Framför allt Tomas som måste sköta om allt hemma här också, eftesom jag inte orkar mycket. Plus att han ska hinna och orka jobba heltid också. Det är så lätt att tänka att man ska strunta i energitjuvar men i praktiken är det inte lätt alls. Men som sagt, jag måste på något sätt lyckas hitta lite energi, lite ork. Jag måste det för att leva lite till. Måste, måste, måste, måste, får inte ge upp nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar