Två låtar

Två låtar som jag lyssnat mycket på. Varje morgon under en period. Varje morgon på väg till jobbet. För att ens orka gå dit. För att övertyga mig själv om att ingen skulle kunna trycka ner mig och att det var en bra dag idag. Jag fattar verkligen inte hur jag stod ut. Att jag stannade. Men till sist orkar man inte ens ta sig därifrån. Det tar så mycket energi bara att överleva att det är det enda man orkar med. Nu när det har gått några år och jag börjar få perspektiv på det inser jag hur gräsligt det verkligen var. Att jag kanske inte borde skrattat och ryckt på axlarna åt allt som hände, försökt ta det som det var, kämpa på och försöka. Den enda som förlorade på det var jag själv. Det gör mig ledsen att tänka på hur mycket tid och energi jag slösade på det där företaget. På att slåss med väderkvarnar och tro att det skulle gå att förändra till det bättre. Hur det slutade? Jag blev uppsagd. Inte ens efter att jag fått gå kunde de sluta, det spreds skitsnack om mig även efteråt till människor jag jobbat med.

Jag har funderat rätt mycket på det här på sistone. Vet inte riktigt varför, men nån gång är det väl dags att göra upp med den där gamla skiten. Att komma till nån sorts acceptans. Jag är på väg att komma till insikten att det faktiskt inte var mig det var fel på. Även om de gjorde sitt bästa för att få mig att tro det. "Jag kan inte förstå varför man har såna kläder på sig" kommenterade en av mina jobbarkompisar det jag hade på mig en dag. Jag valde att skratta och se det från den komiska sidan, han var väl inte direkt nåt modelejon själv. Men nånstans tog det skruv. Elaka kommentarer gör ju det. Eller chefen som bestämt sig för att jag inte alls skulle vara föräldraledig i åtta månader som jag sagt att jag skulle vara. "Nej du kommer ångra dig." Och så anställde han en vikarie på 12 månader. Spelade ingen roll vad jag sa, han visste ju uppenbarligen bättre än mig. Eller samma chef, när jag fått i uppdrag att ta fram förslag på var vi skulle åka på en kick-off. När jag presenterat det på ett möte, passade det inte chefen och han sprang iväg och började printa ut egna förslag. Snacka om överkörd. Som sagt. Hur stod jag ut? Får väl tacka Christina och Anna för peppen :-)

I am beautiful
No matter what they say
Words can't bring me down
I am beautiful
In every single way
Yes words can't bring me down
Oh no
So don't you bring me down today

Uppdatering: Det gick inte att bädda in Christina Aguileras Beatiful. Här kommer istället en länk.

Inget jobb ingen julklapp

Jag väntar fortfarande på julmatspremiären - en vecka kvar!

Det slog mig helt plötsligt att det här är första året på ett antal år jag inte får någon jobbjulklapp. Jag har ju inget jobb så det är väl inte så konstigt. Kan ju låta tråkigt förstås, men det har faktiskt sina fördelar för visserligen har det funnits ett och annat guldkorn bland klapparna, men en hel del skräp också.... En lattevisp minns jag. Batteridriven. Funkade väl bra tills batteriet tog slut, sen kom jag mig aldrig för att byta och den blev liggande i nån låda. En gaständare i röd plast. En fullkomligt värdelös kopparstekpanna som inte gick att laga mat i, den var nog bara tänkt som dekoration.

Andra saker har faktiskt blivit favoriter här hemma, men inte är de många, närmare bestämt två saker: en traktörpanna och en pajform. Pajformen fick jag nog i början av nittiotalet på mitt dåvarande jobb men den hänger med än. Traktörpannan är nyare men har i alla fall några år på nacken.

Jag kan inte påstå att jag direk saknar julbordet heller. Särskilt inte chefen som gärna lassade upp på två tallrikar åt gången och sen tuggade i sig hela härligheten med en fantastisk frenesi. Och med öppen mun.

Hur mycket törs man känna efter?

Jag känner efter så in i helskotta. Är det inte liiiiite bättre nu, visst? Jag hostar mycket mindre än jag gjorde så sent som i fredags, vet inte om det beror på mildvädret eller de nya medicinerna. Jag kan ligga på höger sida, så sent som förra veckan funkade det inte pga en tumör i skuldran nånstans. Piggare är jag dock inte. Lika trött och sliten som vanligt. Jag kan sova hur mycket som helst helt enkelt. Doktorns tips var att ta fyra betapred i fyra dagar. Tillräckligt för att bli pigg men inte så mycket att sömnen störs. Jag testar från och med idag för att se om det funkar.

Har pratat med min handläggare på försäkringskassan idag också. Hon tyckte jag skulle börja fundera lite på något att göra när jag börjar må bättre. Det dröjer väl i och för sig några månader skulle jag tro innan det blir dags att släppa ut den här webb-kossan på grönbete, men det tål väl att tänkas på redan nu. Jag skulle vilja fortsätta jobba med webb och sociala medier så klart. Drömmen är att jobba med en organisation som vill kommunicera med dessa verktyg, med kunder, gäster, patienter, väljare, invånare eller vad det nu kan vara. Det är jag bra på. Kruxet med mig är väl att så länge jag mår bra orkar jag ge massor, men på en enda dag kan något kasst besked vända upp och ner på tillvaron och jag ska strålas eller nåt annat trist. Så det är premisserna som gäller. Gärna inte allt för långt att åka heller, nån gång framåt i tiden kanske jag orkar pendla igen men som det känns till att börja med tror jag det räcker med att jobba först och främst, så Stockholm känns lite avlägset men nån timme sådär är ju helt OK förstås, svårt annars att hitta jobb här i spenaten. Den som har nån nytta av mig framåt sommaren - det är bara att höra av sig!

Åh vad jag inte ser fram emot....

... att sätta mig i bilen rätt tidigt imorgon och ta en sväng till Uppsala. Nästan 30 mil tur och retur. Det är nämligen dags för mig att påbörja ärftlighetsutredningen. Ett blodprov ska tas och jag ska få träffa en läkare. Ska också passa på att träffa min moster och hennes man när vi ändå är i faggorna :-).

Jag är så in i norden trött idag och mår illa mellan varven. Och även om jag inte mår vrålilla precis hela tiden så är jag just inte sugen på någon mat och allt smakar trist. Eller egentligen inte, det smakar ganska gott men jag har inte någon aptit, trots att jag kan vara hungrig.

Känner mig låg och trött och sliten. Tänker mycket på framtiden både när det gäller sjukdomen och ekonomin. Är det rimligt att man ska behöva oroa sig för båda? Irriterar mig på att jag ska räknas som arbetslös och få ersättning därefter, om jag varit frisk hade jag ju inte varit arbetslös, det är jag tämligen säker på. Och något mer jobb lär jag väl aldrig få, vem skulle vilja anställa mig? Vilket är en sorg i sig, eftersom jag verkligen tycker om att göra det jag gör.

Deppigt, orkeslöst och trist idag med andra ord. Dagens ljusglimt är i alla fall ängeln på bilden som jag fick i brevlådan idag, den betyder massor!

Intrasslad i vaktparaden

Bild: antonioxalonso CC Attribution 2.0 Generic

Idag var det dags för mig att börja kontorsjobba igen. Tidig uppstigning, lämning hos dagmamma, bussen in till Gnesta och tåget in till stan alltså. Allt i sällskap av en förkylning jag tycks ha dragit på mig under SSWC. Nåja, det var väl väntat. Jag är trots allt infektionskänslig och jag räknade iskallt med att jobbstart skulle innebära någon sorts förkylning också. Hoppas nu bara den går över till nästa vecka då det är dags för sista behandligen. Sista, hörde ni det? Sista!

Med en stor latte i handen promenerade jag från Centralstationen till Slottsbacken. Det gick inte så fort men till sist kom jag fram. Åh, det var fantastiskt roligt att vara tillbaka! Inte för att jag gjorde så värst mycket idag, min största prestation var nog att jag lyckades logga in. Men ändå. Jag fick ju träffa ett gäng trevliga jobbarkompisar om inte annat. Någon lång dag blev det inte, jag åkte hem tidigt för att kurera min snuva inför morgondagens brain storming-session som vi ska ha.

På vägen hem trasslade jag in mig i vaktparad och massor av glada turister som trängdes utanför slottet för att få syn på pojkarna i pickelhuvor. Lyckades dock stapplande passera. Stapplande eftersom jag idag lärt mig en viktig läxa - kullersten, höga kilklacksskor och delvis bortdomnade fötter är inte en särskilt smart kombination. Man måste helt enkelt gå väldigt försiktigt.

Ja, det var väl det hela. Det känns otroligt skönt att vara tillbaka igen, även om det än så länge är i ganska blygsam skala. Men redan nästa månad börjar jag jobba halvtid och då kanske det börjar kännas mer "på riktigt" igen.

Gränsen mellan arbete och fritid

En gång i tiden var det lätt att skilja mellan arbete och fritid, hålla isär de båda som skilda världar. Idag tycker i alla fall jag att det blivit betydligt svårare. När jag skulle lägga in kontakter i den Communicator vi använder på mitt nya jobb slog det mig att jag har ett antal MSN-kontakter som jag gärna vill ha där. Inte för att snicksnacka bort en massa arbetstid utan för att de helt enkelt är personer som jag ibland kan använda för att lösa ett arbetsrelaterat problem. Även Twitter och Facebook fungerar på samma sätt till viss del, där finns en massa resurser jag vet att jag kan använda om jag behöver hjälp i jobbet. Och vice versa naturligtvis.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här utvecklingen. På ett sätt gillar jag att ha ett sånt här nätverk, det gör att jag får nya intryck och idéer och tillgång till massor av kompetens. Jag gör helt enkelt ett bättre jobb! Å andra sidan är det svårt att stänga av helt. Jag är uppkopplad mot samma nätverk oavsett om jag är på jobbet eller hemma, en jobbfråga kan tas på kvällen likaväl som på arbetstid. Jobb och fritid integreras allt mer och det verkar faktiskt mest vara på fritidens bekostnad - det snackas definitivt mer jobb på fritiden än fritid på jobbet.

Svårt att finna sin plats i detta nya sätt att leva. Jag tror det är viktigt att kunna stänga av ibland. Det gäller kanske att vara medveten om det här och känna efter när det är dags att trycka på avstängningsknappen.

Nytt liv

Imorgon är det dags. Jag kliver upp i ottan och åker mot storstan och mitt alldeles nya jobb. Första dagen på nya jobbet! Det känns spännande, roligt och lite läskigt på samma gång.

Ett halvår har gått sedan jag slutade på min förra arbetsplats. Detta halvår har gått otroligt fort, jag förstår inte riktigt vart tiden tog vägen? Men jag har hunnit göra mycket under dessa månader också förstås.

Önska mig lycka till!

I stort sett en väldigt bra vecka det här

Måndag - Anders slaskar, julen braskar - vi kommer att få en kall jul i år. Jippie!

Tisdag - Jobbintervju två i ordningen för en tjänst jag var mycket intresserad av. En känsla av att den gick bra.

Onsdag - Två skolgrejer blev klara. Hurra!

Torsdag - Allt tekniskt kring föreläsningen med Mats-Eric Nilsson klaffade och det kom hyfsat mycket folk. En bra föreläsning dessutom men det har jag ju redan skrivit.

Fredag - Jag fick veta att jag fått jobbet! Hurra! Det verkar så otroligt kul och jag är superglad. Det är visserligen ett vikariat på ett år, men just nu känns det ganska lockande med en sån typ av tjänst, jag jobbade så länge på mitt förra jobb så det är dags att leva lite mer wild and crazy nu ;-).

Helgen ser också lovande ut. Ikväll ska vi fira men imorgon bitti är det tidigt upp och elda i min fars kakelugnar som gäller, då blir det nämligen inflytt för bytesislänningarna i huset. Varmt och skönt ska det vara när de kommer! På söndagen är det barnkalas i byn, kalaset hos den familjen var jättetrevligt förra året och blir säkert minst lika trevligt i år.

På det hela taget känner jag mig nöjd med veckan. Mycket nöjd :-)

Ett jobb för mig!

Bild från Flickr CC/Mr. Usaji.

Ett jobb som skulle vara perfekt för mig! Synd bara att det låg så långt bort.... Men vid närmare eftertanke kanske det inte skulle vara så tokigt att ligga på beachen en dag som den här när man vaknar och termometern visar -8 grader.

Rastlös

Jag vill ha ett nytt jobb. Nu. Det skulle kännas helt OK att knalla iväg och börja jobba redan på måndag.

Känner att det kryper i hela min kropp vid tanken på att inte ha ett arbete att gå till. Visst ska det bli roligt att plugga i höst, och visst kommer jag ändå ha massor att göra. Men ändå. Jag saknar det roliga jag brukar jobba med!

Jag saknar arbetskamrater och att komma hemifrån varje dag. Det är faktiskt fysiskt smärtsamt att behöva skiljas från mina roliga arbetsuppgifter och mina ännu roligare arbetskamrater. Det låter kanske dramatiskt och överdrivet, men ibland känns det som om någon huggit av ett ben eller en arm, något jag behöver för att fungera normalt.

Två ansökningar inne. Det är allt.

Nu har jag städat ur min jobbväska

Jag har inte kunnat förmå mig att ta i jobbväskan som stått under mitt skrivbord. Men idag bestämde jag mig för att det var dags. Det blir väldigt lite kvar av åtta år på samma jobb. Som om det aldrig någonsin hänt. En väska med grejer, varav hälften inte var nåt att ha. Lite papper som är mer "personliga" än jobbrelaterade, de där batterierna jag köpt för egna pengar för att jag inte iddes hålla på med inlämnade kvitton. En svamp att putsa skorna med, extra allergitabletter, en bunt visitkort (som åkte i papperskorgen), näsdukar, anteckningsblock (köpt för egna pengar det också). Tja... det var väl allt.

Nu fyller jag väskan med något bättre och går vidare.

En ansökan ivägskickad

Sådär ja, nu är en jobbansökan ivägskickad. Det var otroligt motigt när jag satte mig ner för att skriva men tack vare lite skön Facebook-pepp bland annat så kom jag igång och jag tror det gick blev ganska bra. Om jag ska vara realist så kan jag väl erkänna att jag inte kommer vara ensam om att söka jobbet, men jag har definitivt rätt profil så med lite tur blir jag i alla fall kallad till intervju. Nu återstår bara väntan...

Annars råder sommarstiltje i livet mer eller mindre. Det händer inte så väldigt mycket. Jo förresten, jag har startat en ny blogg! Hur kunde jag glömma det... Tada.... *trumvirvel* nu är det premiär för Nytt om sytt en blogg som handlar om hantverksbloggar helt enkelt. Senaste nytt och förhoppningsvis en massa bra och inspirerande tips!

Tillfälligt avbrott

Idag har jag blivit uppsagt på grund av arbetsbrist på det företag jag jobbat på i åtta år. Det är inte ett roligt besked mitt i en lågkonjunktur som om ni frågar mig, är på väg att bli värre ändå.

Det har varit några riktigt jobbiga dagar, jag kommer sakna mitt arbete och mina jobbarkompisar enormt mycket. Pendlingen kommer jag inte sakna det minsta, och den här sommaren kommer högst troligt bli lång skön och förhoppningsvis varm också, mycket badväder vill vi ha tack, en arbetslös sommar!

Jag har gråtit mycket, kunnat skratta åt eländet ibland och varit arg. Vissa människor har vuxit enormt i mina ögon när jag sett hur de hanterat min ganska chockade sorg-ilska. Andra kanske inte riktigt levde upp till det jag trodde om dem. Sådant finns det säkert skäl till, säkert beror det på tafatthet och osäkerhet, men det gör det inte mindre smärtsamt. .

Men ändå. Jag tror att jag ändå någonstans kan se det här som en möjlighet. Att det kommer komma något gott ur det. Exakt vad vet jag inte riktigt ännu, men en och annan idé har jag förstås. Eller så dyker det upp någonting annat.