måndag 18 januari 2010

Nöff nöff

Läser om en grisfarm i tidningen. En av de grisfarmar som fick besök av Djurrättsalliansen och där man filmade saker som inte kändes helt OK. Grisfarmarparet beskriver sig som djurvänner. Grisarna verkar inte ha det allt för tokigt egentligen, de har inte bitit av varandras svansar eller rullat sig i mat. Men ändå.

Nio veckor gamla transporteras de till gården där de lever sina korta liv. De får inte så mycket halm att stå på för då havererar gödselsystemet. De får äta med lampan tänd, annars är ljuset släckt. De går upp nästan ett kilo i veckan och efter 24 timmars gödning transporteras de 30 mil för att slaktas.

Jag har svårt att få ihop ordet djurvän med denna grisindustri. Det känns ovärdigt. Jag tänker på kvinnan som berättade om familjegrisen som fick växa i maklig takt och bli en del av familjen. Sånt griskött vill jag äta! Fast frågan är om jag skulle klara av det, äta ett djur jag har en relation till. Kanske är det därför det billiga grisköttet fortsätter sälja som smör i solsken. Djuren är inte djur längre, utan bara något vi tillverkar i en fabrik.

Inga kommentarer: