måndag 31 maj 2010

Trädgård och Ship to Gaza

Idag fick jag sovmorgon, skönt! Sen har vi mest varit ute i trädgården idag. Jag planterade lite gurka och tomater och satte potatis i hinkar. Sen ägnade jag en lång stund åt att försöka utrota myrorna som flyttat in i en av mina krukor. Vete fasen om jag lyckades.

Har också funderat en del på Israels attack på Ship to Gaza. Vad har egentligen hänt och varför? Tidningarna vräker ur sig snabba rapporter från presskonferenser och blodiga filmer men ägnar sig inte åt någon djupare analys direkt. Jag är själv inte särskilt insatt i denna konflikt, men alla tycks i alla fall vara det idag. I alla fall tillräckligt insatta för att starkt fördöma Israels handlande. Det är naturligtvis inte försvarbart att på internationellt vatten borda fartyg och döda ombordvarande. Det är onekligen jäkligt obehagligt att vi fortfarande inte fått veta hur det gått för de 11 ombordvarande svenskarna eller någon annan heller också för den delen. Jag saknar bara en överblick, någon sorts insikt. Målet borde väl rimligen vara att få stopp på hatet, våldet och ockupationen? Ibland känns det till och med som om storpolitiken, de svåra och invecklade konflikterna blir lika snuttifierade som resten av vårt samhälle. Skrik, demonstrera och manifestera mot något som verkar uppenbart fel vid en första anblick och bry dig inte mer efter det.

3 kommentarer:

- - - sa...

Jag håller helt med om dina funderingar.

Själv bestämde jag mig för att - för första gången på twitter - engagera mig och twittra om Ship to Gaza. Annars brukar jag - av just den anledningen du skriver, att inte bara skrika för en dag och sedan tystna - ligga lågt, inte låta mig dras med i någon form av "drev".

Just den här gången råkade jag ha ett personligt motiv till varför jag ville engagera mig, men nu i efterhand - när jag läst både din och många andras bloggar som tar upp just den här funderingen om "skrika" vs "långsiktigt arbete", och efter att själv ha funderat på hur det kändes att ta ställning på just det sättet - tänker jag att jag gör nog inte om det (jag var ju väldigt försynt i mitt engagemang, men ändock).

Det blir bara något slags hastigt övergående utrop. Känns tomt och trivialt.

Nu blev det mycket om mig och hur jag agerade igår, men men :)

Kajsa Bergman Fällén sa...

Det är ju enormt svårt att inte reagera starkt när något sånt här händer. Människor blev de facto dödade och i efterhand kan vi ju konstatera att Israel agerat ännu mer märkligt med att slänga folk i fängelse lite hur som helst. Det är förjävligt helt enkelt! Men som sagt, jag tror man måste jobba mer långsiktigt än att bara manifestera någon dag om något ska ändras på riktigt. Vi är lite dåliga på det till mans tror jag, för det är väldigt svårt. Hur gör man liksom? Jag vet inte. Kanske kan man inte göra något alls. Eller så är det kanske tvärtom, att det man gör verkligen betyder något för någon fast man inte förstår det själv.

- - - sa...

Men precis, du har rätt på alla sätt. De starka känslorna känner man ju. Men att uttrycka dem i affekt, gör ju ingen skillnad i allmänhet. Och det är ju det man vill. Förändra. Långsiktigt arbete är det som gäller. Politiskt och i organisationer. Och vissa yrken, då. Finns väl ingen annan väg, mig veterligen.