lördag 29 maj 2010

Upp som en sol ner som en pannkaka

Bild lånad av Naomi/Flickr CC

Nyss glad, nu ner i det svarta hålet igen. Kanske var det för att jag fick nosa på att vara frisk och normal igår. Göra normala saker som jag tidigare tog för givet, nu kan jag göra dem de dagar då jag inte är trött efter behandlingen, inte är extra infektionskänslig eller över huvud taget orkar. Nästa behandling kanske ger värre biverkningar, då kanske de normala dagarna blir löjligt få. Och vem vet hur länge jag får ha den här orken? Hur länge mår jag så här bra? Tänk om medicinen inte fungerar? En känsla av att hela tiden ha livet till låns och nästa låntagare står och rycker i det och vill ha så fort som möjligt. En känsla av att de flesta andra nu tycker att jag blivit så frisk att det här går ju bra, nu är det väl ingen fara längre. Bara jag som tänker på hur länge jag får ha den ynnesten. Svarta tankar, inte bra, men de finns där hela tiden under ytan och nu var de visst där igen och bubblade upp.

Men faktum är ju att det är precis så det är att ha en obotlig cancer. Du vet aldrig när den slår till igen, hur just din kropp och de mediciner du får ska klara av att hålla den i schack. Jag försöker intala mig själv att det är självklart att jag kommer klara av det här länge, länge, men så enkelt är det självklart inte. Det kan inte jag bestämma. Det avgör ödet, Gud, slumpen, kosmos eller vad man nu tror på. Den tanken skrämmer skiten ur mig. Egentligen är det väl samma sak för alla människor, du kan vakna upp och ha en dödlig sjukdom imorgon. Eller krocka med bilen när du är på väg till affären. Själva livet är en dödlig sjukdom, en klyscha som är nog så sann.

Jag vill leva det liv jag har, göra det som är viktigt för mig. Idag var jag tvungen att slutgiltigt ta ett beslut som var svårt att ta. Sådant kostar på. När det viktiga inte kan vara en del av livet och livet är så bräckligt som jag fått lära mig att det är. Då är det inte roligt.

Nu ska jag laga svartrotssoppa istället. Kanske gör det mig gladare.

9 kommentarer:

Lisbet Lindell sa...

Hoppas du blev gladare av svartrotsoppan, jag sänder dej all positiv energi jag kan... jag har inte så mycket själv men delar vi så blir det lite till oss var:-)
KRAM på dej!!

Stenar sa...

Jag kan inte föreställa mig hur tufft det är...det du och din familj går igenom, men jag kan skicka lite peppning! ta en dag i taget...njut de dagar du mår bra..skickar en massa hårda och varma kramar! //housewife

Boel sa...

Jadu... jag tycker i alla fall du är enastående som inte tillbringar mer tid än du gör i det där hålet! Verkligen! Men som du säger, vem som helst av oss kan vara där i morgon ... men man tar inte in att saker kan hända ... förrän dom gör det. Kul att du kom iväg på twitterkvällen, jag har inte den blekaste aning om hur twitter funkar! *s* Kram! /Boel

XXX sa...

En främlingskram kanske kan göra det något lite ljusare? Håller tummarna att i morgon är en bättre dag med mera ork och positiva saker.
Lev väl

- - - sa...

Jag har läst vad du skriver. Tänker på dig. Kram Malin

Sabina sa...

svarta tankar finns nog hos alla till o från.. oavsett vem och tillstånd, frisk, sjuk, gammal, ung osv. vad som betyder är hur man hanterar det när det kommer.

du hanterar det bra tycker jag. att ignorera leder inte framåt. att se dom, känna, smaka, analysera o sedan börja resa sig är sundare. tror i alla fall jag.

det är inte ett nederlag att falla. det gör "alla"!

du har fått hela ditt liv vänt upp o ner. inte konstigt du får funderingar du behöver stanna upp i en stund.

och kajsa, oavsett vad som sker, så är du en fantastisk kvinna med en livsinställning få är begåvade med.

svartsoppa lät underbart (recept?). älskar svartrot! :)

stor kram

Lisbet Lindell sa...

Hoppas du får en fin dag och är lite piggare.

Kram från Lisbet

Mustardseed sa...

Läser det här på söndagskvällen och hoppas att du kravlat dig ur hålet men skickar massor av varma kramar och energi till dig iaf. Du är otrolig som inte tillbringar mer tid i hålet, men konstigt vore om du aldrig trillade ner. Jag tror att dina vänner är där och nosar också emellanåt men inte vill tynga dig med det.

Du är bäst Kajsa, kom ihåg det - du ska vara här länge länge än!

Anonym sa...

Ja vad skriver man?
Att livet är förbaskat jävla orättvist. Att det värsta som kan hända och det som händer alla andra plötsligt drabbar mig eller någon jag tycker om.

Jag finns här och skickar all energi jag kan hitta en mil mot dig i Björnlunda.

Även om jag inte vet hur det är så vet jag hur det är. Alltså att kravla sig upp och sedan slås av verkligheten, att det faktiskt hänt. Att det ligger utanför ens egen kontroll. Men jag vet också att du grejar det här. Alla hål och alla tänk om.

Kram
Johanna