Upp som en sol ner som en pannkaka

Bild lånad av Naomi/Flickr CC

Nyss glad, nu ner i det svarta hålet igen. Kanske var det för att jag fick nosa på att vara frisk och normal igår. Göra normala saker som jag tidigare tog för givet, nu kan jag göra dem de dagar då jag inte är trött efter behandlingen, inte är extra infektionskänslig eller över huvud taget orkar. Nästa behandling kanske ger värre biverkningar, då kanske de normala dagarna blir löjligt få. Och vem vet hur länge jag får ha den här orken? Hur länge mår jag så här bra? Tänk om medicinen inte fungerar? En känsla av att hela tiden ha livet till låns och nästa låntagare står och rycker i det och vill ha så fort som möjligt. En känsla av att de flesta andra nu tycker att jag blivit så frisk att det här går ju bra, nu är det väl ingen fara längre. Bara jag som tänker på hur länge jag får ha den ynnesten. Svarta tankar, inte bra, men de finns där hela tiden under ytan och nu var de visst där igen och bubblade upp.

Men faktum är ju att det är precis så det är att ha en obotlig cancer. Du vet aldrig när den slår till igen, hur just din kropp och de mediciner du får ska klara av att hålla den i schack. Jag försöker intala mig själv att det är självklart att jag kommer klara av det här länge, länge, men så enkelt är det självklart inte. Det kan inte jag bestämma. Det avgör ödet, Gud, slumpen, kosmos eller vad man nu tror på. Den tanken skrämmer skiten ur mig. Egentligen är det väl samma sak för alla människor, du kan vakna upp och ha en dödlig sjukdom imorgon. Eller krocka med bilen när du är på väg till affären. Själva livet är en dödlig sjukdom, en klyscha som är nog så sann.

Jag vill leva det liv jag har, göra det som är viktigt för mig. Idag var jag tvungen att slutgiltigt ta ett beslut som var svårt att ta. Sådant kostar på. När det viktiga inte kan vara en del av livet och livet är så bräckligt som jag fått lära mig att det är. Då är det inte roligt.

Nu ska jag laga svartrotssoppa istället. Kanske gör det mig gladare.