Nu är jag på 90-åringens nivå igen, rent fysiskt. Ont i skelettet, muskler, leder.... överallt. Hela kroppen värker. Mitt uppe i allt detta ska jag försöka ha förståndet i behåll, att inte koka över, att inte bli bitter. Att orka vara sjuk. Att hantera den här jävla skitsjukdomen som kan ta livet av mig hur lätt som helst. Att hantera att lämna min familj ensamma, utan en livförsäkring ens. Hur fan ska det gå?
Det är helt jäkla omänskligt, varför ska jag drabbas av all skit? Varför blev jag inte sjuk medan jag hade en fast anställning? Varför var jag så "dum" att jag tackade ja till ett vikariat och inte satte mig arbetslös i väntan på den fasta anställning jag måste ha för att få ut på min försäkring? Varför tog jag inte fram de 4-5 år gamla försäkringsvillkoren och läste på vad som gällde innan jag skrev på anställningspappren, för det borde jag gjort tyckte nog klagomålsansvariga på Genworth. Man ska ha koll på allt.
Jag är ingen höginkomsttagare på något sätt, men idag förlorar även medelinkomsttagare mycket på att bli sjukskrivna. I mitt fall handlar det om ca 8000 kr mindre i sjukpenning än vad jag hade i lön. Sen skjuter arbetsgivaren till en del (fast jag har vikariat, vilket är himla bussigt egentligen med tanke på att jag knappt jobbat där tyvärr) och jag tror jag får ut på en försäkring jag har via Jusek också men jag kan ju inte påstå att jag läst villkoren ännu, det kanske finns något där om fast anställning, vad vet jag. Vet inte om jag orkar ens ta tag i det. Inte idag i alla fall.
Ja hur fan ska jag orka med allt? Jag vet inte. Jag orkar inte, det är väl den bistra sanningen. All energi jag skulle behöva lägga på att bekämpa sjukdomen får jag lägga på att oroa mig för ekonomin, för hur vi ska få ihop det, för hur det ska gå för min familj, på ilska över omänsklig behandling av SEB och Genworth, att få prata med småpåvar som behandlar mig som om jag är dum i huvudet.
Har fått besked om att en av SEB högsta chefer inom kontorsrörelsen ska kontakta mig för att diskutera den här saken. Jag hoppas han eller hon ringer den här gången, för sist gick det ju lite snett.
Ovan en liten visa som illustrerar mitt humör just nu. Tack Virrhönan Ulrica :-)
6 kommentarer:
Skickar en jättestor tröstkram från skåne, det är skit skit skit.... skulle vilja skicka en Ninja på dom
och så hoppas jag att du kommer må lite bättre snart...
Kramar, Lisbet
Jag inser att ditt inlägg är skrivet för att skriva av sig och inte för att få svar. Ändå så sitter jag här och svarar. Det är inte ett försök att disrespekta din sjukdoms sugighet även om jag kanske utnyttjar dig att skriva av mig av egen jävelskap.
Jag tror inte att det går att orka med allt. Jag tror att man på sin höjd överlever tillräckligt mycket av det men att det bokstavligen knäcker en. På vilket sätt är omöjligt att veta i förväg. Vissa delar knäcks snabbt och smärtsamt. Andra delar slits långsamt av.
Det enda man kan göra är att bita ihop och överleva. Mitt i allt så märker man att livet skjuter andra skott på sidan av det avslita. Man är som ett jävla träd som blir beskuret. Man blir annorlunda. Ibland kokar man över. Ibland blir man bitter. I slutändan blir man annorlunda. Både mörkare och ljusare än innan. Det mörkare är jobbigare än man kunde tänka sig men det ljusare gör det bra av livet bättre.
Man blir en 90-åring i själen och inte bara i kroppen när man går igenom levande helveten. Vilket jag tror i det stora hela är något otroligt bra men inte för en sekund värt det. Vissa utsatta barn lämnar barndomens naivitet och enkelhet och tvingas bli vuxna i förtid och vi tvingas levla upp ett steg till och lämna vuxendomens naivitet och enkelhet och bli pensionärer alldeles för tidigt. Gamla och visa men trötta och slitna.
Passa på att krasha, ge upp och bryta ihop. Snart kommer en bra dag då du inte har tid med det.
Jag har varit där själv. Där du är nu. Man är trött, man är sliten, man befinner sig redan i underläge och så kommer ett bakslag. Så trillar man ihop. Du kommer att resa dig igen. Det känns inte så just nu men du kommer att göra det. Du kommer inte att känna dig pigg och glad men du kommer att resa dig. Man gör det. Jag vet inte hur, bara att man gör det. Tillåt dig att ligga ner när du behöver. Det är en del av allting det med. Många kramar!
Lisbet - tack för kramen! Skickar ninjan på dem, helt klart :)
PrettoAlex - tack för dina ord. Det är väl så det er. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Det är så förtvivlat bara att inte kunna göra någonting åt sin situation. Att man försöker och gör sitt bästa och så går det bara åt helvete i alla fall.
Jessika - Ja man reser väl sig, lite bittrare och lite tröttare men man gör det. Jag vet. Snart. Kram!
Hej Kajsa,
Jag har inte hängt med riktigt under våren - så det var först för några dagar sedan jag såg att din blogg... "ändrat inriktning" så att säga. Jag fick inte ur mig någon klok kommentar då, och jag lär inte få ur mig något klokt nu heller, men jag vill ändå säga... något. Fan ta dumcancern, och heja dig som kämpar med gott humör (ja, utom idag då - försäkringselände och ekonomibekymmer behöver man INTE i ditt läge...) - och din pippibild är underbar!
All kraft och extra energi-boostar till dig. Kram!
Hej Jenny, kul att se dig här i alla fall. Kram!
Skicka en kommentar