söndag 29 augusti 2010

Ibland


Där går hon - hon som har cancer, titta! Tur att det inte var jag. Tur att det var hon. Fy fan vad hemskt men så jävla skönt att det inte var jag.

Där går hon - hon som har cancer, titta! Eller titta inte. Låtsas som ingenting. Gå över gatan, titta åt andra hållet, låtsas att jag inte ser henne. Bäst att inte lägga sig i.

Där går hon - hon som har cancer, titta! Det hade varit hemskt om det varit jag. Kan inte föreställa mig. Fy så hemskt. Det måste vara jobbigt med så små barn och allt. Ska vi äta köttbullar eller falukorv till middag idag förresten?

Där går hon - hon som har cancer, titta! Undrar hur länge hon får leva? Hur ska det gå för hennes barn? Så synd det är om dem alla, stackarna. Tur att det inte är jag.

Där går hon - hon som har cancer titta! Hon har visst blivit lite underlig. Tur att det inte är jag. Hon måste vara besviken på livet stackarn. Hon verkar inte vara sig själv. Så måste det ju vara. Tur att det inte är jag.

6 kommentarer:

Jessika sa...

Jo, tyvärr så kan det bli så. Eller är så.

Anonym sa...

Hej! Så starkt skrivet!! Undrar om det är dina ord eller vems? Säkert är det så mångas tankar går, men tack och lov inte allas. Som väl är finns det många som både vågar se och fråga... Kram Ninni

Anonym sa...

Ja, så hemskt och så mänskligt tänker vi människor!
Men jag, vi som läser din blogg, jag vill verkligen veta hur har hon det idag, hon Kajsa!
Vad händer med Kajsa, Björnlunda och miljöpartiet i Gnesta, familjen och mänskliga möten runt omkring...
Stå på dej, du kanske måste leta men vi finns, vi som bryr oss!!!

Må så bra du kan idag!

// eVa

Lisbet Lindell sa...

Du var den första jag "hittade" på nätet när jag drabbades av BC och du betyder mycket för mig, du har hjälpt mig mycket och jag tänker många gånger att orkar Kajsa kämpa och vara glad och positiv då orkar jag. Vi är många som bryr oss om dej och din familj, dom som inte vågar prata eller fråga är det nog mest synd om.
Många KRAMAR och massor av STYRKA från Lisbet

P sa...

Så fungerar vi allt. Snuddar vid det jobbiga, är lyckliga att det inte är vi, går vidare med vardagliga trivialiteter och glömmer bort hur livet ter sig för andra mindre lyckligt lottade.
Men du... Glöm inte bort att vi är många som faktiskt bryr oss. På riktigt alltså. Som vill höra hur du mår och få ett ärligt svar. Som vill lyssna, bry sig och skicka cyberkramar. :)

Anne sa...

Många är så himla rädda!
men jag har en strategi som funkat för mig.
Jag går helt sonika fram till personen jag känner och ingen peruk har jag på mig, har inte haft på hela tiden.

Visst glor folk ögonen ur skallen, men det är deras huvudvärk.
Jag går stolt, med ett leende på läpparna.

Men så tänker folk...som du skriver.

Människan är en komplicerad varelse.....