Så försvann den lördagen i ett huj. Det var miniplask först men nån sorts missförstånd hade uppstått så vi kom en timme försent. Det gjorde inte värst mycket egentligen, Nike fick plaska lite för sig själv i bassängen och träffade dessutom ett par kompisar så hon verkade alldeles nöjd.
Själv träffade jag kompisarnas mamma, det är så skönt med människor som kommer fram och bara säger rakt upp och ner "Jag hörde att du är sjuk". Om ni någonsin undrar vad ni ska säga till sjuka människor så tycker i alla fall jag att just det där raka är det allra bästa. Utan krusiduller. Om någon är rak mot mig är det också mycket lättare för mig att vara rak tillbaka och säga "Ja det stämmer, men jag har ingen lust att prata om det just nu." För så är det vissa dagar, även om jag personligen oftast pratar väldigt öppet om sjukdomen.
Efter simhallen begav vi oss in till storstan, Nikes yngsta kusin fyllde fem år och det skulle förstås firas! Sen toppade vi kvällen med en massa sushi, för min del blev det 14 bitar. Jag sa ju att man blir hungrig av kortison, 14 bitar känns helt galet i normala fall, men icke så med lite kortison i kroppen... Det är faktiskt ganska jobbigt att hela tiden vara hungrig. Dessutom blir man fet av att äta så mycket och fetare behöver jag knappast bli... gick upp en hel del under förra behandlingen, 11 kg närmare bestämt, men OK då hade jag gått ner lite när jag var som sämst så jag väger ungefär 8 kg mer nu än innan jag blev sjuk. Inte bra. Min strategi just nu är att äta men så bra som möjligt. Inte godis, kakor och snacks, men jag tillåter mig att äta så mycket mat som kroppen kräver.
Och sen åkte vi hem igen utkalasade men nöjda och i alla fall ganska mätta :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar