Det är nog lätt för vissa personer att säga att jag har förändrats. Lätt att skylla allt möjligt på sjukdomen. Jag har kanske blivit lite knäpp. Jag kanske är förtvivlad och galen av bottenlös sorg. Jag vet inte vad jag gör kanske till och med. Och sen jag fick hjärntumörer borde det ju rimligtvis vara ännu värre. Nu är jag totalt knäpp.
Inget kunde vara mer fel.
Det är ni som e de konstiga det e jag som är normal.
Det finns nämligen ett sätt jag har förändrats på. Jag har inte tid att gå och hålla käften längre. Jag kan vara död om några månader och då vill jag att allt ska vara sagt från min sida. Ni andra, och jag också tidigare, går runt och väntar på rätt tillfälle att säga något. Det funkar inte riktigt för min del längre.
Tydligen trampar det på en del tår att säga vad man tycker. Det bjuder jag på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar