Vilken förmiddagdag! Gah!

Det är bara att konstatera att jag lider av en viss övertro på mig själv. Imorse klev jag och Nike upp i ottan för att ta bussen in till Gnesta och provtagning på vårdcentralen. Inte för att det fanns så många andra sätt att lösa det på, men jag trodde nog att det skulle bli lättare än det blev.

Först skulle ju hela morgoncirkusen råddas. Nike var faktiskt rätt behjälplig men hon är ändå bara fyra år... sen skulle vi promenera ner till bussen. Strutt strutt sa mammans ben. Men vi hann. Sen skulle vi ta oss på bussen. Det var nästan omöjligt eftersom det är ett så högt kliv upp, men jag kom på med vilt kämpande. Sen försöka hitta nånstans att sätta sig med vingliga ben och en vinglig unge, för den sura busschauffören väntade såklart inte utan stod på gasen. Redan i det här läget kände jag att det här blev kanske inte så bra.

Och så skulle vi av. Ingen fattar såklart att jag har ont överallt för det syns ju inte så knuffad och bökad blir man såklart av folk. Kom knappt av bussen för det var så högt från marken, och när jag hoppade ner gjorde det ont som satan. Jag tror faktiskt att bussarna går att sänka, nästa gång får man väl säga till om det. Sura busschauffören bara stod och varvade motorn på ett stressat sätt (fast han inte alls var sen ens).

Sen promenad till vårdcentralen. Det är en bit att gå. Jag blev tröttare och tröttare och tröttare men fram kom vi. Blodprov blev taget och sen skulle vi knalla tillbaka igen och ta en fika för hem går det inte att komma förrän vid halv elva.

SKÖNT att sitta och fika en lång stund kan jag meddela, för benen var helt slut. Extra ont får jag också eftersom alla tycks tro att de äger trottoaren och ska gå mitt i och jag kan väl fan bara flytta på mig. Och snäll som jag är gör jag det, men jag måste sluta med det om det ska gå.

Nike och jag blev upphämtade i Gnesta av Tomas när han kom från jobbet. Nu sitter jag hemma och bara... sitter, ont, ömt, skrutt, skit är vad det är med mig.

Men broddarna funkar. Alltid nåt :D