Livet verkar vara fullt av dem. Den här gången var jag inte riktigt beredd och mycket bidrog nog till att det blev ett lite extra djup i den där gropen. De senaste månaderna har varit ganska bra medicinskt men det har hänt några saker som kanske varit jobbigare känslomässigt än jag förstått. Det är cancerkompisarna som dör, kvinnor i min egen ålder, ibland i samma situation med familj. Det är jobbigt när det händer. Först var det en kvinna på ett amerikanskt forum. Jag hade egentligen inte någon personlig kontakt med henne men hon har peppat mig mycket på forumet. Det var något speciellt med henne och hennes inställning till livet, att hon alltid hade ett tröstande ord över för andra när vi behövde det. Sen var hon plötsligt borta. Samma sak med en kvinna på det svenska cancerforum jag skriver på. En fantastisk person som alltid fanns där, med tröstande ord och goda råd. Nu är hon borta. Senast i raden var min syssling, flera år yngre än jag, med en annan cancersjukdom men ändå. Jag kände henne inte innan jag blev sjuk och hade aldrig träffat henne. I början av sommaren träffades vi i alla fall och sen har vi hållit kontakten. Det är märkligt att människor kan lämna sådana avtryck, fast man knappt känner varandra. Alla dessa tre fantastiska liv. De borde ha fått finnas kvar hos oss länge länge länge.
Även om det blev en rätt lång svacka den här gången är jag på väg upp nu. Känner mig riktigt glad, tack vare er alla till stor del! Era fantastiska ord är viktiga, vartenda ett! De betyder verkligen någonting för mig, NI betyder något för mig! Och alla snälla ord utanför nätet också, erbjudanden om skjuts när Samres strular, ett fint paket i brevlådan igår (fast jag missade posten igår, så det blev julafton imorse istället :)) och ett fint kort från en kusin som jag tycker om. Då grät jag till och med en skvätt, men det var för att jag blev så glad.
Idag har sjukresan varit eh.... intressant kan man väl säga. En udda gubbe, minst sagt, och jag delade bil. Samma gubbe åkte i och för sig med även igår men då kom han inte riktigt loss som han gjorde idag :-).
Strålningen verkar gå bra men både den och åkandet sliter på... allt. Jag är rätt trött när jag kommer hem. Inte konstigt faktiskt eftersom det tar mellan 4 och 6 timmar ungefär att ta sig till Eskilstuna, bli strålad i en kvart och sen ta sig hem igen, med väntetider och avsläppning och upphämtning av färdtjänståldringar som inte klarar sig ett dugg själva. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, den som bestämmer om att det är så här det ska fungera har inte behövt åka själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar