Trött

Hjälp så trött jag är. Svimfärdig-trött. Det har varit en slitsam vecka med allt åkande. Idag tog det sex timmar från avresa till hemkomst. I sista stund petade Samres in ett par tanter som skulle åka färdtjänst inne i Eskilstuna och det tog sin lilla tid. Även en tant till Flen fick komma med. Åkte klockan åtta och var hemma vid två. Nu tar jag en kopp te och sen är det dags att hämta Nike.

För Samres planering känner jag lite som på bilden.

Gropar och gupp

Livet verkar vara fullt av dem. Den här gången var jag inte riktigt beredd och mycket bidrog nog till att det blev ett lite extra djup i den där gropen. De senaste månaderna har varit ganska bra medicinskt men det har hänt några saker som kanske varit jobbigare känslomässigt än jag förstått. Det är cancerkompisarna som dör, kvinnor i min egen ålder, ibland i samma situation med familj. Det är jobbigt när det händer. Först var det en kvinna på ett amerikanskt forum. Jag hade egentligen inte någon personlig kontakt med henne men hon har peppat mig mycket på forumet. Det var något speciellt med henne och hennes inställning till livet, att hon alltid hade ett tröstande ord över för andra när vi behövde det. Sen var hon plötsligt borta. Samma sak med en kvinna på det svenska cancerforum jag skriver på. En fantastisk person som alltid fanns där, med tröstande ord och goda råd. Nu är hon borta. Senast i raden var min syssling, flera år yngre än jag, med en annan cancersjukdom men ändå. Jag kände henne inte innan jag blev sjuk och hade aldrig träffat henne. I början av sommaren träffades vi i alla fall och sen har vi hållit kontakten. Det är märkligt att människor kan lämna sådana avtryck, fast man knappt känner varandra. Alla dessa tre fantastiska liv. De borde ha fått finnas kvar hos oss länge länge länge.

Även om det blev en rätt lång svacka den här gången är jag på väg upp nu. Känner mig riktigt glad, tack vare er alla till stor del! Era fantastiska ord är viktiga, vartenda ett! De betyder verkligen någonting för mig, NI betyder något för mig! Och alla snälla ord utanför nätet också, erbjudanden om skjuts när Samres strular, ett fint paket i brevlådan igår (fast jag missade posten igår, så det blev julafton imorse istället :)) och ett fint kort från en kusin som jag tycker om. Då grät jag till och med en skvätt, men det var för att jag blev så glad.

Idag har sjukresan varit eh.... intressant kan man väl säga. En udda gubbe, minst sagt, och jag delade bil. Samma gubbe åkte i och för sig med även igår men då kom han inte riktigt loss som han gjorde idag :-).

Strålningen verkar gå bra men både den och åkandet sliter på... allt. Jag är rätt trött när jag kommer hem. Inte konstigt faktiskt eftersom det tar mellan 4 och 6 timmar ungefär att ta sig till Eskilstuna, bli strålad i en kvart och sen ta sig hem igen, med väntetider och avsläppning och upphämtning av färdtjänståldringar som inte klarar sig ett dugg själva. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, den som bestämmer om att det är så här det ska fungera har inte behövt åka själv...

Sörmländska metropoler

Gnesta, Stjärnhov, Sparreholm, Flen, Bränne, Kjula, Ärla, Mariefred, Strängnäs, Hållsta... Har jag glömt något ställe nu? Fem dagar, tio sjukresor...

Idag försökte jag boka resor för nästa vecka. Onsdag erbjöds jag avfärd 6.20 och hemfärd 11.00. Jag har tid på mottagningen 8.30 till ca 8.45. Nääää... tjejen i kundtjänsten föreslog att jag skulle försöka om ett par dagar för att se om det fanns bättre tider då. Det kan ju inte vara meningen att man ska spendera 6-7 timmar om dagen för att ta sig till och från sjukhuset.

Sörmland runt

Idag har jag sett halva Sörmland. Från Björnlunda, via Laxne till Åkers Styckebruk där en farbror och hans ledsagare hämtades upp. Vidare till Strängnäs där en man väntade på att klämmas in. Sen var det fullt i taxin och vi kunde fortsätta till Mälarsjukhuset. På hemvägen blev det Kjula-Åkers Styckebruk-Strängnäs-Laxne-Björnlunda. Phew. Jag kan nästan svära på att den som kom på att färdtjänst- och sjukresepatienter ska samåka runt så här inte har behövt utnyttja tjänsten själv. I så fall skulle det inte se ut på det här viset...

Nåja, jag fick i alla fall frottera mig med halva sörmlands baciller. Alltid nåt. Och så fick jag se den där lagården det skrivits om i tidningen. Huruvida det var bra att den byggdes eller inte. Jag hoppas det blir bra, att det blir en verksamhet som genererar åtminstone några jobb och att sjön pallar trycket, nu när det är bestämt att den ska stå där. Men vackert var det ju inte.

Men i alla fall, sjuksresor. Det är ju inte tänkt att man ska vara annat än pensionär i alla fall när man är i behov av sådana. För nån tid för framkomst kan man inte få, det beror lite på hur många som ska åka med och vart och om de är i tid och om chaffisen hittar, hans GPS fungerar och lite sånt. Till dagmamman får jag säga "Jag åker klockan tre från Eskilstuna". Det är den mest exakta tidsangivelse jag kan ge. Det kan ta 50 minuter eller det dubbla. Ingen vet. Jag ska inte gnälla men för mig är det stressande att inte kunna planera bättre, att inte kunna veta när jag ska hämta Nike. De flesta dagar ordnar det sig eftersom jag kommer hem ganska tidigt, men jag är sån, tycker det är stressat när jag är i händerna på yttre omständigheter.

Men chaufförerna är trevliga i alla fall, tur är väl det när man tillbringar så mycket tid med dem varje dag :-). Nu är det bara 22 gånger kvar. Jippie!

Strålningen är inte särskilt rolig att genomlida. Man ligger otroligt obekvämt, i en formgjuten kudde. Jag måste ligga med min högra, onda arm över huvudet och efter en stund börjar det göra ont som sjutton. Lyckligtvis går det fort, strålningsapparaten buzzar till några gånger och sen är det klart.

Idag tog jag prover också, fick göra det hos min allra "första" sköterska A som tog hand om mig när jag var ny i cancerbranschen. Världens mysigaste och bästa, precis som resten av gänget på onkologmottagningen för den delen :-). Men hon är lite speciell för mig, Nike var ju alltid med i början och hon la ner minst lika mycket tid på omsorgen om Nike som om mig, vilket var guld värt! Jag får låna henne ytterligare en gång under strålningsperioden, hon ska hjälpa mig med medicindelning (antikropparna får man inte från apoteket utan direkt från mottagningen) och lite provtagning.

Vid femtiden var jag äntligen hemma igen. Jag tror inte man får göra så egentligen, men jag blev avsläppt utanför dagmammans hus så jag slapp gå hemifrån mig till dagmamman för att hämta Nike. På så sätt sparade jag lite ork i alla fall. Sen hem till matlagningen, idag blev det rotsaker i ugn och zucchinibiffar som blivit rätt misslyckade, men de slank ner i alla fall.

Nu känner jag mig mest som en zombie. Det är väl den där jetlagen i kombination med slitsamma resor och jobbig strålning.

Att köra rakt är fuskigt

Igår ringde Susann och frågade ifall Nike och jag hade lust att hänga med henne och hennes två barn till Lådbilslandet i Nykvarn. Kul! Vi fixade matsäck och åkte iväg idag på förmiddagen. Regnet hängde i luften på eftermiddagen men det innebar nog att det var ganska lagom med folk, inga köer att prata om.

Ungarna, tre till antalet, testade att köra motorcyklar, rally, traktorer och ytterligare ett par finfina fordon. Dessutom paddlade de flotte, testade äventyrsbana, åkte karusell och massor av rutschkana. Det var väldans roligt tror jag de tyckte alla tre. Tjejerna, Susanns dotter är lika gammal som Nike, somnade till i bilen på väg hem, men storebror höll sig vaken.

Lådbilslandet är lagom för barn som är mellan 2-10 år, men det känns kanske som om tioåringarna är lite väl stora, så mest passar det nog barn upp till skolåldern. Jag trodde Nike skulle tycka det var läskigt att köra men hon var ganska orädd. Däremot envisades hon med att ständigt vrida hit och dit på ratten så hon körde i nån sorts snirkligt sick-sack och ingen kunde köra om. Haha, att köra rakt är fuskigt!

Sörmland runt med buss

Bild: Duncan Creamer

Imorse tog jag bussen till Nyköping. Dags för datortomografi med kontrast igen inför nästa läkarbesök. Kontraströntgen är jättekul. Eller inte. Först måste du dricka en halvliter vatten, det är inget större problem för mig tycker jag. Sen får du en nål satt i armen där kontrastvätskan ska sprutas in. Ibland går det bra. Idag gick det mindre bra. Fyra stick krävdes innan den satt som den skulle och kärlet höll. Jag är inte särskilt stickrädd, eller rättare sagt inte det minsta stickrädd, men det är ändå inte så kul att ligga där medan de håller på och meckar. För att inte tala om alla plåster som måste dras av sedan...

När nålen väl sitter där den ska får man åka in och ut ur bågen eller röret eller vad man ska kalla det. Det är ingen sån där lång tunnel alltså, utan en helt o-klaustrofobisk apparat. Se bilden ovan. Under tiden ska du andas in och hålla andan och andas ut. Allt högst pedagogiskt förklarat under tiden via högtalare. Sedan är det dags för kontrastvätskan. Att få den är sådär lagom kul, det känns helt enkelt som om du kissar på dig. Det är väldigt svårt att ligga stilla och hålla andan när det känns som om du kissar på dig. Kroppen vill bara iväg i riktning mot toaletten. Lyckligtvis försvinner känslan ganska snabbt. Ja, det är väl det hela. Sen är det klart, bara att klä på sig och ge sig i väg.

För min del blev det en kort sväng på stan i Nypan. Födelsedagspresenter till den minsta ligisten inhandlades, en macka till mig själv och så hann jag med en latte också. Sedan vidare till nästa buss - den mot Eskilstuna. En och en halv timme senare och hundra kronor fattigare var jag framme. Dags för herceptinbehandling och lite gnäll till "min" sköterska Anna om min kliande arm, jag fick tavegyl med mig hem så ska vi se om det hjälper. Ska testa att ta till natten så kanske jag klarar en natt med lindad arm...

Till sist bussen hem igen, med ett byte i Sparreholm som jag hann med tack vare att bussen från Flen var sen. Eskilstunachauffören tyckte nämligen att det var en bra idé att kolla om några ungar tjuvåkte. Han hade dock missat att de ungar som haft busskort som bara gällde inom Eskilstuna kommun redan hade klivit av. Det tog en stund. På en redan försenad buss. Kundfokus när det är som bäst. Men det gick ju som sagt, vilket väl mest var tur.

På det stora hela gick det bra i alla fall. Det blir rätt dyrt att åka buss i Sörmland, det är knappast billigare än att köra bil, knappt ens om man är en ensam person. Bussarna går sällan och bytena krånglar nästan alltid, särskilt mellan Eskilstuna och Flen-bussen verkar det inte finnas någon som helst samordning, ibland råkar de två bussarna på varandra i tidtabellen men oftast inte. Jag har klagat över det tidigare, och jag kommer fortsätta klaga. Jag tycker att det är bedrövligt helt enkelt. Det borde gå att åka buss i det här länet på ett vettigt sätt. Det borde gå att ta sig till länets enda sjukhus på ett smidigt sätt från alla andra orter, även med buss.

Traktens Sverigedemokrater

Bilden lånade jag från blakeemrys/Flickr CC

SN ägnar de lokala toppnamnen inom Sverigedemokraterna en hel del utrymme i dagens tidning. Bra. Låt dem tala, det blir ju så mycket svårare att ta dem på allvar då, för de framstår ju inte direkt som annat än arga bittra män utan någon större verklighetsförankring. De två som uttalar sig alltså.

Gnestas eget toppnamn Belinda Jehle får inte säga något. Hon är inte mediatränad. Med tanke på vad de andra två (Trosas och Nyköpings förstanamn) hasplar ur sig undrar man ju lite hur den mediaträningen går till:

Den svenska skolan ska fostra riktiga svenskar. Gammeldans ska premieras, skriver SD i sitt kommunalpolitiska program - Dans i skolan brukar vara någon form av tjeckisk polka. Jag har aldrig fått lära mig svensk gammeldans. (Citat Thom Zetterström i SN)

Något lokalpolitiskt program för Gnesta lyckas jag inte uppbringa. Så här sitter vi med ett politiskt parti vi inte vet vad de vill, vars företrädare inte får säga något förrän efter valet. Synd. Jag hade gärna velat höra vad Belinda Jehle har att säga. Jag tror det skulle vara intressant.