lördag 30 juni 2012

Att finnas och minnas



Lalehs låt är sorglig och glad på samma gång. Precis som mitt liv. Livet är så intensivt, jag känner det i hela kroppen, färgerna, ljudet, ljuset och allt annat är starkare på något märkligt sätt. Jag gräddar våfflor inför morgondagens utflykt och funderar på om Nike kommer minnas att jag gräddade våfflor åt henne. Letar i minnet efter mina egna ihågkomster från fem- sexårsåldern. Jo, jag minns en hel del, men det är på något sätt suddigt och bleknat. Jag minns förskolan, att jag alltid hade med mig en frukt, att vi lekte med play-doh. Jag minns lekarna på gården, hur vi klättrade på garagetaken, eller om vi inte gjorde det men önskade att vi skulle nå upp. Hur min syster bet i sitt guldhjärta för att se om det var äkta, och det blev märken efter tänderna fast det var alldeles äkta. Jag minns när syrran fick krupp och fick åka in till lasarettet mitt i natten. Jag fick sova hos grannarna, det var spännande! Dagen efter åkte jag och mamma till lasarettet och där låg hon i en sal och fick dricka saft med sugrör. Orättvist. Jag minns att jag åkte rulltrappa i Kalmars enda rulltrappa, den som fanns inne på EPA.

Från första klass minns jag mycket mer. Att vi fick be bordsbön när vi hade vikarie. Att jag kräktes rakt ut över bänken på uppropet. Vi spelade kula i korridoren och ute på skolgården. Att jag var lite mammig och inte ville gå hemifrån på morgonen så mamma fick skjutsa mig i mina föräldrars Ford Taunus. Min syrra snodde min kille, en dag när jag kom hem satt de i garderoben och pussades. Minns dock inte att jag blev så väldigt upprörd över det. Att vi flyttade från lägenheten till ett hus inne i Kalmar, att vi fick egna rum jag och syrran! Wow!



Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

Inga kommentarer: