Ångest ångest är min arvedel

Åh, idag höll jag på att braka ihop totalt. Inte för att det egentligen var så farligt men jag vet inte riktigt vad som händer med mig mentalt, jag är helt orkeslös, slut i huvudet, totalt hudlös och oförmögen att tänka rationellt och smart och allt annat jag INTE är van vid. Min hjärna funkar inte, jag har noll toleransnivå och panikångesten ligger en millimeter under huden.

Hur som helst skulle min pappa köra mig till sjukhuset på måndag, och kruxet med det här besöket är att jag ska ner allra längst ner i källaren och göra en skelettscint, sen ska jag vänta i tre timmar på att en isotop verkar i kroppen, då kan jag sitta kvar eller gå iväg en stund, sen tillbaka till undersökningen nere i källaren för att till sist gå upp på röntgen och sätta mig och vänta på reslutatatet för att se om det behöver kompletteras med en datortomografi. Helt ogenomförbart för min för tillfället dåligt fungerande kropp med andra ord, jag behöver skjutsas i rullstol, det hjälper inte att jag tar mig till själva sjukhuset alltså, vilket jag såklart kan klara med hjälp av en sjukresa. Men så ringde min pappa i morse och har åkt på världens dunderinfluensa stackarn och då kan han ju inte köra såklart så då skulle jag försöka lösa det på något annat sätt. Jag klarar inte av såna här situationer längre, det är bara att inse, jag är inte ens stark nog psykiskt för att hantera en sån här grej som faktiskt egentligen är en "skitgrej" för det löste sig såklart tack vare att det finns ett gäng fina människor i min omgivning som ställer upp, men jag ser det inte när jag är just där, jag ser bara att allt skiter sig och att det går åt helvete, jag får panikångest och kan inte andas, ont i magen och klarar inte ens att svälja en klunk vatten.

Varifrån ska jag få energin att orka leva när jag inte ens orkar tänka? Jag är så himla dränerad på energi och vet inte riktigt hur jag ska hitta mer, i alla fall inte så mycket som jag egentligen behöver, inte på långa vägar. Det finns kanske inte något sätt heller. Det kanske har kommit dithän nu att jag är så slut och trött att jag inte orkar hämta mig igen. Jo, det gör ju inte saken bättre att jag är fysiskt trött också, jag tror den fysiska tröttheten gör ganska mycket för den psykiska tröttheten, det är så ledsamt och jobbigt och faktiskt helt vidrigt att inte ens kunna gå ordentligt, att varje dag behöva proppa sig full med massor av smärtstillande och ändå må skit. Men jag har inte råd med att inte orka, att inte ha energi, jag har inte tid och jag har inte lust. Jag MÅSTE hitta den där energin, men HUR? Jag vet inte! Jag har ingen aning!

Idag har i alla fall Nike tappat sin fjärde tand, tandgluggar på nästan sexåringar ger i alla fall energi!