Nu vänder det

Varje gång är det faktiskt samma sak. Bara det där fasansfulla läkarbesöket är avklarat så vänder det och blir bättre. Det är som om att få nån sorts fast mark under fötterna, oavsett om marken är sumpig, stenig, sandig eller dyig så är det fast mark och med den under fötterna så blir det bättre hur det än blir.

Hela förra veckan var faktiskt rent ut sagt förjävlig. Jag mådde skit, helt under isen. När det börjar spinna loss på det sättet är det omöjligt att stoppa, jag sjuker bara längre och längre ner. Vid det här laget har jag lärt mig allt det här. Det kommer att gå över, det är bara att hålla fast och vänta. Det var egentligen inte värre i tisdags än det är idag.

Igår var jag tillräckligt stirrig, insåg att det där med att sova nog skulle bli lite överkurs, men jag skulle rätt sent till sjukhuset och Nike skulle till skolan så det skulle nog ordna sig ändå. Trodde jag då ja. Tomas hade gått och lagt sig tidigt och Nike sov förstås också tills.... ungen kommer uppfarande och springer in på toaletten och kräks. Häpp. Just då hade jag lite svårt ärligt talat med att känna stor sympati för min nästan sexåring för jag var helt fast i min egen skitångest, Tomas som tagit ledigt från jobbet för att följa med mig till doktorn och nu skulle det gå åt helskotta också, jag skulle få åka själv dit med Tuwa (hurra!) vilket är en sak, men jag var så upptrissad att jag verkligen fick vrålångest bara jag tänkte på att sitta hos doktorn utan min man som alltid är en klippa när vi är där. Ja, som sagt, när man står där på klippans kant svindlar det för minsta lilla.

Satt vaken ett antal timmar, först för att vara beredd på mera kräkor, men Nike somnade och de uteblev,  men sen satt jag mest och ugglade och väntade på att någon sorts ro skulle infinna sig. Vid tretiden somnade jag äntligen.

Den där magsjukan kom i alla fall lyckligtvis av sig. Nike var på kalas hos en kompis igår, det började redan klockan tio och kanske tårta och godis som start på dagen var en mindre bra idé för hennes del, hon har i alla fall inte mått illa, inte haft ont i magen, inte haft feber, utan bara varit hungrig sen den där kräkan igår. Det var skönt. Vi kunde dessutom lösa det så att Tomas och Nike skjutsade mig till Nypan och så gick jag in till doktorn själv, det räddade mig tror jag, jag hade inte pallat ett ensamt besök utan Tomas i närheten åtminstone, då hade jag på riktigt brutit ihop. Och nej, hade vi haft minsta misstanke om att Nike faktiskt haft kräksjuka hade vi inte gjort så här, inte för hennes eller andra människors skull, men vi känner henne så pass bra att vi vet när hon är sjuk eller inte kan vi nog berömma oss själva med.

I alla fall, jag träffade doktorn, i lungorna har det blivit lite sämre och jag har även lite vatten i lungorna, det är väl ungefär det jag känner själv. Men sen kom de goda nyheterna! Ni som varit med ett tag minns kanske att jag för två år sen nästan fick komma med i den sk EMILIA-studien, det var en studie av en ny medicin som heter TDM-1. TDM-1 är kort sagt en antikropp som fungerar så att den tar med sig cytostatika rärr in i cancercellen där den gör som mest nytta. En antikropp kan beskrivas som en "målsökande robot" och den uppenbara fördelen är förstås att medicinen blir mycket mer effektiv när den verkligen bara verkar där det behövs, inte slår ut även de friska cellerna i en cancersjuk kropp på det sätt som traditionell cytostatika gör. Nu är man i det absoluta slutskedet av testerna av TDM-1 och vi som fick referensmedicinen i förra omgången får nu testa TDM-1 istället. Det är inte helt klart ännu, jag måste bli godkänd i diverse undersökningar först och främst, men blir jag bara det så är jag med. Förra gången gick det jättesnabbt med undersökningarna, allt betalas ju av läkemedelsbolaget i fråga så klart och då går det undan :-). I förra omgången erbjöds man också vanlig taxi till och från sjukhuset, jag utnyttjade aldrig det, men jag hoppas erbjudandet står kvar så jag slipper undan Tuwa :-) Å andra sidan är det bara behandling var tredje vecka så det ska väl gå hur som.

Ingenting konstigt syns heller på skelettet när man kollar på röntgen, kanske kommer den skelettscint som ska göras nu i dagarna visa mer, eller så stämmer det som doktorn säger att jag tappat muskelmassa och vikt så att jag är svagare. Ev. ska jag kunna få någon skelettstärkande medicin, om det går att kombinera med TDM-1. Det bästa är ju förstås om jag blir mycket bättre av TDM-1 så besvären upphör. Eller att jag blir stor och stark bara helt enkelt :-D

Det är läget just nu. Jag fick en sån fantastisk uppbackning och pepp igår av hela världen kändes det som, det är verkligen guld värt! Alla era ord, tankar, kommentarer och meddelanden, det är så otroligt värdefullt för mig! Jag överdriver inte på något sätt, det verkligen ÄR det! Och att skriva på Facebook om det jäkla kräkandet och både pappa och syrran självklart erbjuder hjälp på studs, det är jag så himla glad för! Tack ni bästa familjen! Och ni andra, som ringer, messar och allt det där. Ja, jag är lite tjatig men helt allvarligt gör det mig varm ända in i själen. Och Tomas som alltid finns där och ställer upp och sliter halvt ihjäl sig för att vi ska få ihop livet för oss och Nike, jag kunde verkligen inte vara mer lyckligt lottad än jag är med er runt omkring mig. Jaja, kalla mig gärna tjatig gammal sentimental kärring, men från djupet av mitt hjärta är det precis det jag känner. Nu kämpar jag på lite till, med all den stryrka, kraft, mod och ork som ni ger mig!