Tack alla

Era svar här och på andra ställen betyder massor. Massor! Jag sitter här i soffan och virkar och har er i datorn och överallt annars. Några har försvunnit, och sveken svider, mycket i vissa fall, men det finns ju också det som är väldigt väldigt bra. Jag försöker glädja mig åt det, men i mina mörka stunder är det tungt. Den här veckan innan läkarbesöket är som sagt helvetet på jorden. Jag vet att det finns en massa röntgenbilder där ute nånstans och att de visar hur min sjukdom spridit sig, eller i bästa fall inte gjort det, och jag kan bara vänta på beskedet. Det är tortyr. Även de gånger jag inte fått något vidare besked vid ett sådant läkarbesök har det alltid känts bättre när jag gått därifrån, då finns ju alltid en plan för vad vi ska göra och hur vi ska gå vidare. Det kommer en dag när det inte går att göra upp fler såna planer heller, men än tror jag faktiskt inte jag är där. Jag hoppas i alla fall inte jag är det, även om jag aldrig kan veta. Ja, det är ju just det där grubblandet, det känns på ett sätt men jag vågar inte tro eller hoppas. Fredag, lördag, söndag och måndag, sen är det över för den här gången och så får vi se vad som väntar då.

Jag har vänt lite på dygnet här. Sovit länge på morgonen och varit vaken sent på nätterna. Inte bra. Nu har jag faktiskt skärpt till mig lite och kliver upp tidigare så det blir nån sorts rutin med mediciner och de saker jag faktiskt orkar göra. Det känns lite bättre på något sätt.

Kroppen krånglar. Det jobbigaste är att benen är så svaga och instabila. Jag skyller på kortisonet. Det är otroligt jobbigt faktiskt, att inte låren och höfterna framför allt klarar nån särskilt ansträngning alls, typ gå upp för en trappa eller så. På plan mark går det ganska bra, men allt som kräver lite muskelkraft är extremt jobbigt. Å andra sidan har jag nästan inte alls ont nu. Allt smärtstillande har äntligen funkat så pass att livet är ganska uthärdligt, och det är skönt! Det påverkar humöret! Känner mig lite lättare till sinnes, inte så ond, sur och grinig som jag blir av att ha ont... skönt för alla i min omgivning skulle jag tro :-).

Nej, nu ska jag ta mig ner för trappen för att ta en dusch. Ner går bra, blir värre när jag ska upp sen. Känner att jag redan bävar för de där trappstegen.... men det är bara att ge sig på't! :-)