Den lilla fladdermusen Vladimir blev till sist färdig i alla fall, efter ett himla knåpande men det var han värd, jag hoppas jag lyckas ta något bättre kort på honom en annan dag bara... han är dock inte till salu, Nike har redan norpat honom. Dessutom har hon redan målat av honom, teckningen verkar dock vara spårlöst försvunnen igen...
Idag hade jag en date med köksgolvet. Jo, jag lovade ju att alltid ha med mig telefonen runt halsen. Idag satt jag i vardagsrummet och så ringde den fasta telefonen i köket precis brevid, så jag stapplade ut för att svara och lämnade mobilen vid soffan. Det var ASIH (som jag trodde) och vi pratade lite om mediciner och så skulle jag bara steppa iväg lite och kolla medicin-stashen men tja... det gick åt pipsvängen för att prata pilsnerfilmiska och benen vek sig som det kan göra och jag singlade ner mot golvet som ett gammalt löv. Och där låg jag och kom inte upp igen. Jag inser att det inte är helt enkelt att förstå hur min kropp fungerar. Jag kan åla mig alldeles utärkt på golvet, jag har vanlig kraft i princip i armarna (eller tja... vanlig sjukkraft kanske snarare, men armarna funkar absolut hjälpligt i alla fall, jag tar mig upp för trappen t.ex. om jag drar mig ganska mycket i armarna och jag tar mig ju upp för trappen, absolut). Men. Hamnar jag på golvet då behöver jag en rejäl knuff, annars går det inte.
När detta hände pratade jag alltså med ASIH-syrran i telefon och jag tror kanske hon blev lite småorolig, men jag försklarade läget och att det inte var nån fara, jag hade inte slagit mig och jag förklarade att det skulle ordna sig och att jag nog skulle få tag på nån som kunde hjälpa mig upp igen. Dumt bara att jag hade vanliga telefonen med mig och inte mobilen där alla bra nummer finns, men OK man kan ju alltid ringa via nummerupplysningen. Först tänkte jag att jag kanske grejar att ta mig upp inifrån badrummet, där finns lite små pallar och stolar och toastolen och bidén är inte så höga och går kanske att klättra på så jag kröp helt enkelt in där men det funkade inte riktigt så bra som jag trott, det var för högt ändå, jag hade behövt mer kraft i armarna för att häva mig upp. Eller så hade det varit bra om jag inte ätit så mycket godis kanske. Sen testade jag att ringa min pappa för att se om han kunde komma hit och rädda mig, men just idag av alla dagar hade Telias bredbandstelefoni bestämt sig för att gå sönder i hela landet (såg jag sen) och mobilen hade bestämt sig för att inte funka som det så ofta är med mobiltelefoner... Så det la jag ner, och ringde till Tomas istället via Eniro och det gick ju det också, efter 40 minuter var han här, och vid det laget hade jag mest bara hunnit bli irriterad på att jag satt där med min tråkiga fasta telefon och inte mobilen så jag åtminstone kunde spelat något allmänbildande och uppbyggligt spel under väntetiden. Istället kravlade jag mig åter ut i vardagsrummet där jag parkerade en liten stund.
Nu blev det ju inte så bra med telefon just idag, men huvudsaken är förstås att man har kontakt med NÅGON tänker jag när man ramlar, kan inte riktigt se hur ett larm skulle göra en sån här situation bättre? Ett sånt larm man har via kommunen alltså, som går till hemtjänsten, bara jag alltid har en telefon med mig kan jag verkligen inte se att telefonalternativet är så mycket sämre när det finns de som kommer och välter upp mig vid behov. Om jag verkligen vill larma, alltså om jag skulle ramla illa skulle jag absolut vilja ringa direkt till 112 istället... det finns ju ingen risk här att jag skulle bli liggande, Tomas är alltid hemma senast strax efter fem i alla fall, och det värsta som kan hända är förstås att jag helt enkelt blir liggande tills dess och det är väl ingen världskatastrof om jag "bara" ligger och inte tar mig upp. Värre förstås om man är skadad.
Så kom då Tomas hem och jag kom upp snabbt och smidigt med lite hjälp och nu har jag tillbringat dagen med att höra hur mycket jag behöver ett larm vilket kanske var det som gjorde mig till en riktig kärring. Nä. Jag ser inte riktigt hur det skulle kunna göra allt så mycket bättre. Däremot ska jag skaffa mig ett sportarmband till iPhonen, som alternativ till mitt hängande dinglande fodral som i och för sig funkar bra det också, men jag tror armbandet är mindre i vägen, men det är bra att ha ett par alternativ förstås. Äh det är ju förstås hela prylen med att vara 44 år och behöva rullator som gör mig till en kärring. Morr. Jag skickar Vladimir the Bat på dig jäkla cancer!
Imorgon kommer i alla fall arbetsterapeuten och sjukgymnasten hit och då kanske ett par saker här i hemmet blir lite lättare åtminstone. Det kanske gör mig liiiiiiiiiite snällare!
Eller jo förresten jag kanske borde vara snäll, jag har ju vunnit en klänning till Nike, DET är jag superglad för! En miniprästkrage från Rino som gör så fantastiskt fina saker! Så bra det passade också nu när det drar ihop sig till födelsedag och allt och jag faktiskt hade syfunderingar som jag ville genomföra men inte riktigt orkade med... och så VANN jag! Det händer inte varje dag! Nej nu kastar jag bort sura tanten en stund och gläder mig åt det istället:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar