Zonkad

I dag har jag ännu mer fått känna på att jag lever. Jag är helt slut i kroppen, det som började så bra förre veckan! Nu är jag slut slut slut och trött. Kroppen orkar inte mycket. Men OK. Det är precis efter cyto, jag har haft så mycket tur tidigare som sluppit allt för jobbiga biverkningar, oavsett cyto-sort. Denna gång blev det inte så bara, och jag mår ändå rätt OK trots att kroppen känns helt bombad, precis som den faktiskt också är. Att allt bara försvinner här hemma också och att jag har stenhårda magen just nu gör mig inte till en muntrare figur.

Det är svårt att beskriva hur jobbigt det är att inte klara de mest basala saker. Typ att det blir världens projekt att sätta på en kopp tevatten. Tomas får såklart hjälpa till, och Nike är jättebra på att ge mig ett handtag när jag behöver också, men bara det där med att jag inte klarar det när jag vill. Skitjobbigt! Men nu borde det väl ge sig på några dagar i alla fall, får räkna med nästa vecka också som zonkad zombie innan jag ens orkar börja tänka på att det ska bli bättring. Försöker tänka att det ändå inte är hela världen att jag är trött och sliten av behandlingen, medicinen gör sitt jobb precis som den ska helt enkelt och tar den bara död på cancercellerna så står jag ut med mycket...