Tja, det senaste året har väl inte varit det bästa i mitt liv direkt. Igår fick jag dessutom veta att jag har bröstcancer. Bröstcancer som spritt sig till lungorna. Det är därför jag har hostat som fan.
Ja vad ska man säga? Cancer som spritt sig till lungorna går inte att bota. Man kan ju inte ta bort lungorna. Däremot är det bra att det är just bröstcancer det handlar om, eftersom det är en sorts cancer som det finns flera olika bra behandlingar att ta till emot. Det gäller bara att ha den typ av bröstcancer som dessa biter på och det har jag verkar det som! Då finns det chanser att hålla sjukdomen i schack, ibland funkar det under många många år. Kanske jag överlever er alla, vem vet? ;-)
Just nu ligger jag inne på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Imorgon ska jag få min första behandling, det blir antikroppar och cellgifter. Jag kommer må råtta men jag är stark, motiverad att klara detta och på ett jävla elakt humör. Jag tänker vara elakare än varenda liten sketen cancercell, så det så!
Det är ett tungt besked. Jag tänker på mina barn. Molly som är en vuxen kvinna som ska behöva gå igenom detta hemska som jag själv har gjort en gång med min mamma. Det är inte roligt. Nike som är så liten. Om jag inte klarar det här kommer hon inte minnas mig kanske. Det är så smärtsamt att bara tänka tanken att inte finnas där för henne i många långa år framöver. För Molly också, men hon står ju på egna ben och går dessutom att resonera med. Nike förstår inte så mycket men man märker att hon är orolig och ledsen. Det är otroligt jobbigt men också en drivkraft. Jag tänker inte överge er, hör ni det!
Jag tänker på min man. Tomas som måste ta ansvaret hemma nu, klara av vardagen och vara ett stöd för både Nike och mig. Hålla ihop allt.
Jag älskar er alla så mycket.
Jag tänker på min syster som tredubbelt lider. Dels för min skull, dels för att minnen från vår mammas sjukdom och död väcks. Dels för att cancern helt troligt är ärftlig och det måste hanteras. Utredning, koller, kanske borttagning av bröst om hon bär på genen. Samma sak för Molly, Nike och min systers tjejer också förstås. Det väcker en massa etiska frågeställningar, hur hanterar man vetskapen? Svårt.
Jag tänker på min pappa som har minnen från 1970 då vår mamma, hans fru som inte ens fyllt 30, upptäckte att hon hade en knöl i bröstet när hon väntade min syster. Hur man gick igenom sådant på den tiden, utan hjälp på något sätt. Dagens batteri av empatisk vårdpersonal och kuratorer existerade inte ens. Det var bara att bita ihop och torka tårarna.
Jag älskar er också.
Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Jag vill leva länge än. Livet är så vackert och jag vill vara med. Det finns så mycket jag inte har sett än. Så mycket jag inte har hört. Så mycket jag inte har känt. Så mycket jag inte har sagt.
Tills vidare tar jag en dag i taget. Och jag tänker göra allt för att det blir en lång räcka med dagar. Underbara dagar.
