onsdag 31 mars 2010

Ett jävla skitår

Tja, det senaste året har väl inte varit det bästa i mitt liv direkt. Igår fick jag dessutom veta att jag har bröstcancer. Bröstcancer som spritt sig till lungorna. Det är därför jag har hostat som fan.

Ja vad ska man säga? Cancer som spritt sig till lungorna går inte att bota. Man kan ju inte ta bort lungorna. Däremot är det bra att det är just bröstcancer det handlar om, eftersom det är en sorts cancer som det finns flera olika bra behandlingar att ta till emot. Det gäller bara att ha den typ av bröstcancer som dessa biter på och det har jag verkar det som! Då finns det chanser att hålla sjukdomen i schack, ibland funkar det under många många år. Kanske jag överlever er alla, vem vet? ;-)

Just nu ligger jag inne på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Imorgon ska jag få min första behandling, det blir antikroppar och cellgifter. Jag kommer må råtta men jag är stark, motiverad att klara detta och på ett jävla elakt humör. Jag tänker vara elakare än varenda liten sketen cancercell, så det så!

Det är ett tungt besked. Jag tänker på mina barn. Molly som är en vuxen kvinna som ska behöva gå igenom detta hemska som jag själv har gjort en gång med min mamma. Det är inte roligt. Nike som är så liten. Om jag inte klarar det här kommer hon inte minnas mig kanske. Det är så smärtsamt att bara tänka tanken att inte finnas där för henne i många långa år framöver. För Molly också, men hon står ju på egna ben och går dessutom att resonera med. Nike förstår inte så mycket men man märker att hon är orolig och ledsen. Det är otroligt jobbigt men också en drivkraft. Jag tänker inte överge er, hör ni det!

Jag tänker på min man. Tomas som måste ta ansvaret hemma nu, klara av vardagen och vara ett stöd för både Nike och mig. Hålla ihop allt.

Jag älskar er alla så mycket.

Jag tänker på min syster som tredubbelt lider. Dels för min skull, dels för att minnen från vår mammas sjukdom och död väcks. Dels för att cancern helt troligt är ärftlig och det måste hanteras. Utredning, koller, kanske borttagning av bröst om hon bär på genen. Samma sak för Molly, Nike och min systers tjejer också förstås. Det väcker en massa etiska frågeställningar, hur hanterar man vetskapen? Svårt.

Jag tänker på min pappa som har minnen från 1970 då vår mamma, hans fru som inte ens fyllt 30, upptäckte att hon hade en knöl i bröstet när hon väntade min syster. Hur man gick igenom sådant på den tiden, utan hjälp på något sätt. Dagens batteri av empatisk vårdpersonal och kuratorer existerade inte ens. Det var bara att bita ihop och torka tårarna.

Jag älskar er också.

Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Jag vill leva länge än. Livet är så vackert och jag vill vara med. Det finns så mycket jag inte har sett än. Så mycket jag inte har hört. Så mycket jag inte har känt. Så mycket jag inte har sagt.

Tills vidare tar jag en dag i taget. Och jag tänker göra allt för att det blir en lång räcka med dagar. Underbara dagar.

21 kommentarer:

Malin sa...

Tänker på er alla, vilken storm det innebär. Och känner samtidigt den enorma styrka du visar! Många, varma kramar till dig!

Jonas Nockert sa...

Det där var så långt ifrån vad jag förväntade mig att dina hosta skulle kunna vara så jag har inte riktigt ord.

Förstår att det måste kännas tungt och svårt nu. Tror att du gör helt rätt som tar en dag i taget. Med den kraft du besitter är jag helt säker på att det kommer bli en himla massa underbara dagar. Liksom en himla massa fina dagar. Ja, det kommer till och med finnas rum för en himla massa helt okej dagar också.

Jag tror på dig och håller tummarna otroligt mycket för dig! Ser fram emot både bloggfikor och sswc på fina, rollatorvänliga platser på ålderdomens höst.

Anna sa...

Jag önskar dig en enormt lång räcka med dagar, mer och mindre underbara.

Béatrice Karjalainen sa...

Du är en stark tjej med massor av vilja så du kommer klara det här det vet jag. Men likförbannat rinner tårarna när jag läser det du skriver. Tänker på dina nära och hur jobbigt det måste vara med tanke på din mamma.

Varenda cancercell i din kropp lyssna nu "Ge fan i spenatmamman, ni vet inte vem ni bråkar med. Lika bra att ge upp och ge er av bums".

mismisimos sa...

Men ååh va ledsen jag blir! Tänker på dig och din familj, det känns så orättvist :(. Men det kommer att gå bra, alla vet att man blir stark av spenat!

Unknown sa...

Kramar och kärlek!

Du fixar det här! En dag i taget och kom ihåg att fylla dagarna med vackra minnen.

Kram

deeped sa...

Men hallå! Så här ska det inte vara.
Alla tankar till er alla. Sannerligen.

qpaqex sa...

Det kommer gå bra.

Tänker på dig!

Anonym sa...

Tårarna sprutar. Skit jag ska till jobbet och har sminkat mig. Och hur fjuttigt blev inte minaproblem.... fast det är de inte. För vi ska inte jämföra.

Allt går framåt.

Tårarna rinner för dig och för de dina. Men du har många fler runt dig. Alla vi som du inte träffat ännu men som ändå, på ett märkligt vis känner sig och vill vara nära och stödja. Om så bara med orden.

Så när det känns extra tungt. Och du känner dig ensam. Blunda en stund och använd dina sinnen. Vi går bredvid dig och ger dig vårt stöd och vår styrka, även om ingen annan ser oss.

Kärlek.

Ulrica

Anonym sa...

Läser, bölar och förstör hela morgonsmiket..
Jag tänker på dig och dina nära och kära.
Du är stark och tar dig igenom detta!!
Kramar
marina

Anders Sporring sa...

Så här SKA det inte få vara, varför?? Jag ber för att allt ska gå bra, och för din familj. Styrkan har du det är jag säker på, använd den och som Lisa sa här: Fyll dagarna med vackra minnen som du kan leva på resten av ditt liv som jag vet kommer att bli långt! Kram på dig!

Isabelle sa...

Hej! Har aldrig skrivit här tidigare, hittade hit via twitter där jag heter @annaisabelle.

För tre år sedan fick jag också ett bröstcancerbesked. Lyckligtvis utan spridning men dock en svår diagnos med stor tumör av tredje graden. Det blev en lång tid av tuffa behandlingar men nu är jag ute på andra sidan. Eftermedicinerar fortfarande men i övrigt är jag frisk och mår bra.

Jag vet flera med din diagnos som lever ett rikt liv och har gjort så länge. Du kommer att fixa det här! Försök att lägga all fokus på dig själv och ta hand om dig på allra bästa sätt. Du kommer att komma ut stark på andra sidan om behandlingarna.

Mängder av styrka och all min omtanke till dig. Ska sända så mycket goda energier till dig som möjligt under din första behandling. Kram.

Erik sa...

Massor med tankar och kramar och omsorg och allt varmt och snällt som finns.

cruella sa...

Om vilja och önskan och hopp och tro och kärlek har något med livet att göra så ska du få allt du vill!

Stora kramar!

Erik sa...

Tankar och kramar och allt annat som innehåller omsorg och empati till dig och din familj.

Anonym sa...

Världens största kram till dig, spenatmamman. Det är som du säger, bara att kämpa. Få cancern att förstå att du tänker vara med länge, länge till. All kärlek till dig och dina nära och kära.

Anonym sa...

Du har så rätt Kajsa! Dom där jäkla cancerbacillerna vet inte vem dom bråkar med. Dom kan lika gärna ge upp direkt! Du vinner! Jag är helt övertygad om det.

Du är stark Kajsa, men glöm inte att tillåta dej att vara svag också!

Många kramar!
Janeth

Anonym sa...

Jag är dålig på väl valda ord! Men du verkar ha en styrka som få så jag tror du fixar det här! Med den viljan kan du överbrygga allt. Kramar i mängder!

Berndt sa...

Kajsa! Allt man vill säga känns så litet på något sätt.

När jag idag fick reda på av Kerstin att du har cancer kändes det först nattsvart men nu när jag läser vad du skriver på bloggen så märker jag att du är en människa som inte ger sig i första taget och då känns det i bedrövelsen trots allt en smula hoppfullt.

Men det är så svårt att i skrift formulera vad man vill säga. Orden räcker inte till. Men du ska veta att jag och många med mig tänker på dig hela tiden och om tankar kan bota så vet jag att du snart blir frisk igen.

Även om det känns malplacerat så önskar jag ändå Glad Påsk och hoppas att det kommande året inte blir ett skitår som det förra.

Som sagt ord känns så platta så här i skrift men ta vara på dig Kajsa så ses vi när det ljusnar.

Hälsar vännen Berndt.

Sara T sa...

Som jag skrev på FB så har jag det också i släkten. Min mamma dog i bröstcancer när jag var 4 1/2 och hon var 37. Det jag tänker nu är att behandlingarna är mkt bättre än då för nästan 30 år sedan. Så som du skriver du kanske överlever oss alla! Jag håller alla tummar jag har och försöker tänka positiva tankar!

Sara T sa...

Just det - till din syster. Jag påbörjade en sådan undersökning, men eftersom jag inte har ngn i livet i min släkt som haft bröstcancer så går det inte att säga om jag bär på genen eller ej. Men jag var ivf på karolinska och träffade en kvinna där. Annelie Liljegren, som verkar oerhört kompetent och engagerad! Rekommenderas!