På bilden - vita blodkroppar. Vet inte riktigt hur det står till med mina, hade med mig en förkylning hem från SSWC och den har inte gått över helt och hållet. Och imorgon är det dags för provtagning inför den sista behandlingen med cytostatikan Taxotere. Sista? Har jag sagt det förut, sista? ;-)
Jag är mest snorig men mår annars rätt OK, vet inte om det kommer att påverka värdena så pass att jag inte får min behandling på onsdag. En veckas återhämtning behöver jag ju efter en behandling så blir behandlingen uppskjuten måste jag nog skjuta upp jobbandet. Det är ju tänkt att jag ska arbeta 50% från 2/9. Håll tummarna för att det går vägen imorgon! Vi vill ju för allt i världen inte hota arbetslinjen ;-).
Egentligen kan jag nog tycka att det är lite galet att börja jobba redan innan cellgiftsbehandlingarna är avslutade. Jag är ju lyckligt lottad som mår ganska bra mellan behandlingarna, i alla fall under ett par veckor av de totalt tre, men krämpor har jag så det räcker och blir över. Som det där med att gå när man inte känner var man sätter fötterna. Eller att fingrarna domnar och armen är svullen, benen svullna och jag gått upp i vikt så mycket att det mesta känns tungt. Särskilt när det kombineras med muskelsvaghet och trötthet. Samtidigt tycker jag ju att det är otroligt kul att jobba, dels för att jag har ett så roligt arbete och dels för att jag har en toppenarbetsplats. Dessutom är det grymt tråkigt att bara gå hemma.
Men ändå. Jag kan inte låta bli att fundera över det där. Är det vettigt om man sätter det i ett större perspektiv? Borde inte både kropp och själ få läka ordentligt efter omskakande besked och tuffa behandlingar? Alla är inte lika priviligierade som jag och får syssla med roliga saker, sådant som intresserar mig i största allmänhet. Vissa arbetsplatser är rent dysfunktionella, tro mig, jag har arbetat på alldeles för många och att som sjuk komma tillbaka till en sån arbetsplats måste vara rent nedbrytande.
Även om jag tycker att det verkligen är fantastiskt roligt att börja arbeta igen, kan jag inte låta bli att oroa mig. Hur ska det då kännas för dem som kanske inte trivs, är på fel plats, har en idiot till chef eller arbetskamrater som hellre snackar skit än att stötta? Ja sådana situationer som är ganska vanliga på många arbetsplatser helt enkelt. Tillräckligt jävliga att stå ut med som frisk, men om man fortfarande är under tuff behandling? Nej, jag förstår inte riktigt det vettiga i det hela. Men det är kanske den där arbetslinjen.
Tills vidare får ni hålla era tummar för mig imorgon, för att mina vita blodkroppar är tillräckligt många helt enkelt.
