Snoret - ett hot mot arbetslinjen

På bilden - vita blodkroppar. Vet inte riktigt hur det står till med mina, hade med mig en förkylning hem från SSWC och den har inte gått över helt och hållet. Och imorgon är det dags för provtagning inför den sista behandlingen med cytostatikan Taxotere. Sista? Har jag sagt det förut, sista? ;-)

Jag är mest snorig men mår annars rätt OK, vet inte om det kommer att påverka värdena så pass att jag inte får min behandling på onsdag. En veckas återhämtning behöver jag ju efter en behandling så blir behandlingen uppskjuten måste jag nog skjuta upp jobbandet. Det är ju tänkt att jag ska arbeta 50% från 2/9. Håll tummarna för att det går vägen imorgon! Vi vill ju för allt i världen inte hota arbetslinjen ;-).

Egentligen kan jag nog tycka att det är lite galet att börja jobba redan innan cellgiftsbehandlingarna är avslutade. Jag är ju lyckligt lottad som mår ganska bra mellan behandlingarna, i alla fall under ett par veckor av de totalt tre, men krämpor har jag så det räcker och blir över. Som det där med att gå när man inte känner var man sätter fötterna. Eller att fingrarna domnar och armen är svullen, benen svullna och jag gått upp i vikt så mycket att det mesta känns tungt. Särskilt när det kombineras med muskelsvaghet och trötthet. Samtidigt tycker jag ju att det är otroligt kul att jobba, dels för att jag har ett så roligt arbete och dels för att jag har en toppenarbetsplats. Dessutom är det grymt tråkigt att bara gå hemma.

Men ändå. Jag kan inte låta bli att fundera över det där. Är det vettigt om man sätter det i ett större perspektiv? Borde inte både kropp och själ få läka ordentligt efter omskakande besked och tuffa behandlingar? Alla är inte lika priviligierade som jag och får syssla med roliga saker, sådant som intresserar mig i största allmänhet. Vissa arbetsplatser är rent dysfunktionella, tro mig, jag har arbetat på alldeles för många och att som sjuk komma tillbaka till en sån arbetsplats måste vara rent nedbrytande.

Även om jag tycker att det verkligen är fantastiskt roligt att börja arbeta igen, kan jag inte låta bli att oroa mig. Hur ska det då kännas för dem som kanske inte trivs, är på fel plats, har en idiot till chef eller arbetskamrater som hellre snackar skit än att stötta? Ja sådana situationer som är ganska vanliga på många arbetsplatser helt enkelt. Tillräckligt jävliga att stå ut med som frisk, men om man fortfarande är under tuff behandling? Nej, jag förstår inte riktigt det vettiga i det hela. Men det är kanske den där arbetslinjen.

Tills vidare får ni hålla era tummar för mig imorgon, för att mina vita blodkroppar är tillräckligt många helt enkelt.

Inte bara jag tydligen

Tack för tipset Bea. Tydligen inte bara jag som råkat ut för lurendrejarna på Genworth.

Just nu sitter jag ärligt talat och funderar på att avbryta sjukskrivningen, dra på mig ett munskydd och återgå i tjänst. Det är väl så man förväntas göra idag. Stupa på sin post liksom. Eller på pendeln på väg dit. Att vara sjuk ska man i alla fall inte ha råd med. Vara en parasit på samhället.

Har vi inte råd med en vettig tillvaro för våra barn?

Läser om Tosteröskolan i Strängnäs som helt läggs ner från och med nästa höst. Fast man väljer förstås att kalla det för att skolan flyttar, inte att den läggs ner.

"Karinslundsskolan är Strängnäs modernaste skola och vi behåller den som strategisk resurs när elevkullarna på Tosterö vänder uppåt. Redan nästa år behövs fler förskoleplatser och om fem år behövs en F-9-skola och då har vi skolan kvar. Jag är mycket nöjd med resultatet och känner att vi med gott samvete kan stänga utredningen nu, säger Lotta Grönblad, barn- och utbildningsnämndens (BUN) ordförande."

Föräldrarna verkar dock inte vara ett dugg nöjda. Många upprörda röster i kommentarsfältet.

Centrala skolor med jätteklasser verkar vara sista skriket. En lugn och trygg miljö tycks inte räknas längre.

Detta i ett samhälle där vi drunknar i prylar som vi inte behöver men ändå betalar massor av pengar för. Ett samhälle där de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Det är väl knappast så att det saknas pengar i vårt välfärdssamhälle? Tvärtom har väl människor aldrig haft det så bra som nu, materiellt sett.

Jag är övertygad om att det inte går att fortsätta på det här sättet så länge till. Vad är det för mening med att sitta med alla våra prylar när våra barn inte har en vettig miljö att vistas i eller ens får äta sig mätta på förskolorna? När tappade vi greppet om vad som är viktigt och vad som inte är det?

Det är svårt att se poängen med att halvt slita ihjäl sig medan barnen vistas i överfulla klassrum eller hungriga i förskolans jättegrupper. Allt för att hjulen ska snurra och den så kallade "välfärden" ska upprätthållas.

På något sätt känns det som om vi någonstans under vägen blivit rejält blåsta.

Under det rosa täcket

Bilden lånad från jurvetson (Flickr CC)

Min nästan-treåring har en mycket bestämd uppfattning när det handlar om vilken färg som är den snyggaste. Rosa. "Rosa är den finaste färgen!" deklarerar hon. För några dagar sedan när allvädersstövlar skulle inhandlas stod valet mellan just rosa och svart. Svart hade inte minsta chans, rosa skulle det vara. Lila och rött går också ganska bra. Det här kanske man kunnat leva med om det inte vore för att hon redan flera månader innan sin treårsdag förstått att rosa, rött och lila är flickfärger. I slutet av sommaren kommenterade hon helt fräckt en pojke som hade en "flicktröja". Jag kan väl inte påstå att jag tror att hon lägger någon direkt värdering i det, det var mer ett konstaterande, något ovanligt för henne. Pojkar har väl inte röda, rosa eller lila tröjor? Det var konstigt, tyckte hon förstås.

Det är kanske inte så förvånande att det är konstigt för en liten unge som lever i en värld som faktiskt ser ut så. Den lilla pojken i rosa tröja var verkligen en märklig företeelse i hennes värld. Annars har pojkar blåa, svarta, grå eller bruna kläder. Flickor har som sagt, rosa, rött eller lila.

Själv är jag inte något fan av rosa och lila direkt, jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt fina färger, och väldigt få klär i dem. Antalet rosa plagg som jag själv köpt har varit väldigt få, men efter tvåårsdagen någon gång började N:s egen vilja göra sig gällande, och hon har allt mer högljutt krävt rosa garderob. Dessutom köper vi inte särskilt mycket kläder alls till henne, utan större delen av det hon har på sig kommer från generösa släktingar och vänner, som i sin tur har barn med egen rosa vilja. Så mycket rosa blir det.

Vad är det som är så farligt med att flickor har rosa kläder då? Det är väl inget fel med det, men i alla fall tycker jag att det är tråkigt att så små barn som tvååringar delar in världen i vad flickor kan göra och vad pojkar kan. Att det så tidigt ska göras skillnad. Det är inte särskilt stor skillnad på små flickor och små pojkar. Skillnaderna ökar så småningom men tvååringar är inte så värst olika mer än som individer.

När man pratar om att flickor och pojkar är olika gör man en stor tankevurpa. "Det är väl bara att konstatera att flickor är flickor och pojkar är pojkar, det är väl BRA att vi är olika?" En sådan indelning i flickigt och pojkigt gynnar inte olikheter, det skapar bara två grupper som är inbördes lika. Istället borde alla barn (och vuxna också för den delen) tillåtas vara de individer de verkligen är. Att en pojke tycker att rosa är den finaste färgen borde inte vara konstigare än att en flicka tycker att rosa är den finaste färgen.

Det kan tyckas fånigt att fokusera på färger, visst finns det väl viktigare saker att bry sig om när det gäller jämställdhet? Visst, men tankegångarna är ju detsamma. Egentligen är inte steget långt från att säga att rosa är en tjejfärg till att säga att vårdjobb är kvinnojobb och då blir det plötsligt lite mer substans i det hela. Hur många fantastiska manliga sjuksköterskor och vårdbiträden har vården gått miste om för att vårdjobb ses som jobb för kvinnor? Hur många superbra barnskötare eller barnmorskor? Hur många kvinnliga duktiga elektriker skulle det kunna finnas i teorin, hur många kvinnliga snickare eller lastbilschaufförer?

Det här är ett sätt att tänka som begränsar människan något oerhört! Och vi sitter så fast, så fast i tankegångarna. Jag som berömmer mig med att vara en genusmedveten, feministisk och förnuftig förälder har svårt att få min egen unge med på noterna. Hela samhället genomsyras idag av det här tankesättet och det är svårt att stå emot.

Det finns säkert många skäl till att det är så här idag. På något sätt är det en trygghet i en föränderlig och turbulent värld. När det gäller kläder finns det självklart ett ekonomiskt intresse för klädföretagen i att sälja olika kläder till pojkar och flickor, det gör ju såklart att föräldrarna köper fler plagg eftersom de inte går att ärva i samma utsträckning. Starka krafter alltså, men aldrig i livet att jag ger upp! N får gärna fortsätta gilla rosa, men jag tänker ta diskussionen varenda gång hon hävdar att det är en tjejfärg. Så det så.