Det drar ihop sig

Läkarbesök imorgon. Den här gången var det så länge sen att en del kan ha hänt. Har ju varit bortskämd med att träffa doktorn var tredje vecka under den tid jag varit med i Emilia-studien, men när jag inte fick vara med längre, eftersom medicinen jag fick inte fungerade längre, återick jag till vanliga rutiner, dvs att träffa doktorn ungefär var tredje månad istället.

Dessutom har någon missat med tidsbokningen den här gången så jag får träffa läkaren senare än jag egentligen skulle gjort och en annan doktor än den jag brukar träffa, eftersom det var helt fullt hos honom. Det ska nog gå, men det är lite jobbigt att förklara saker från början för nya människor, även om han såklart ser vad som står i journalen...

Tycker att jag mår ganska bra just nu, men hudmetastaserna på högra bröstet/armhålan håller sig inte riktigt på mattan så mycket som jag önskar att de gjorde. Kanske får jag byta medicin igen, jag vet inte. Annars mår jag som sagt rätt OK, dock lite trött och både trötthet och metastaser som inte minskar kan väl tyda på att även Taxotere kanske slutat fungera. Hoppas inte. Nåja, det finns ju ett gäng mediciner kvar att testa, men för varje som slutar fungera minskar antalet som är kvar... såklart.

Det blir mycket grubblande på sånt här dagarna före ett läkarbesök. Känner mig sur och retlig, inte bara av smärtan från armen utan även av detta.

Bra är i alla fall att ögondropparna jag köpte funkar finfint! Nu efter en veckas behandling är jag inte alls svullen, tar en dos på kvällen och en på morgonen, det verkar räcka.

Orättvist i vården

Det är inget nytt men det förtjänar att uppmärksammas. Beroende på var du bor är chansen större, eller mindre, att du får Herceptin, skriver DN idag.

Socialstyrelsen publicerar också just idag en rapport om skillnaderna inom cancervården. Där har man kommit fram till att skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper är tydliga.

Det känns inte OK på en fläck.

Från det ena till det andra. Jag och försäkringar är ingen lyckosam kombination. Idag fick jag brev från JUSEK där jag har en medlemsförsäkring att man nu börjar betala ut ett basbelopp för vissa diagnoser, t.ex. vid en cancerdiagnos. Gäller för dem som fått diagnoser från 1/1 i 2011.. 42 800 kr hade ju inte varit helt tråkigt om det ramlat in på kontot.

Lyckligtvis var det lite goda nyheter också, kraven för att få ut en klumpsumma på en försäkring som heter Trygghetskapital hade sänkts, så nu tänker jag leva på pin kiv i minst två år till så jag nån gång i mitt liv kan lägga vantarna på en utbetalning på en försäkring jag i en jäkla massa år betalat mig blå på. Ja två år räcker väl inte, jag måste väl också hinna sätta sprätt på alla dessa pengar, så räkna med att jag hänger kvar här på pin kiv ett bra tag till :-D.

Ojämlik vård

Bild: aldenjewell/attribution non-commercial 2.0 generic

Pratar med en dam som bor i ett annat landsting. För fyra år sedan upptäckte hon en knöl i bröstet som visade sig vara bröstcancer. Det var förvisso en ganska liten knöl och cancern var inte spridd, men knölen togs bort och hon strålades. När detta var klart försågs hon med ett recept på antihormonpiller och det förnyas via telefon en gång om året.

Under denna tid får hon inte träffa läkaren en enda gång! När fem år har gått ska hon inte äta mer mediciner, om hon inte fått återfall då räknas hon som frisk. Och får faktiskt träffa läkaren en gång. Wow.

Är det vettigt att man äter en medicin under fem år och inte följs upp under tiden? Får man ens p-piller utskrivna på så sätt utan att behöva gå och visa upp sig med jämna mellanrum? Mammografi en gång/år är det enda som görs.

Har en annan bekant som bor i samma län som jag och gör samma resa som ovanstående dam. Om jag förstått saken rätt träffar hon läkaren en gång om året under tio år.

Ska det verkligen skilja så mycket beroende på i vilket landsting man bor? Eller lägger man olika resurser på olika patienter? Damen som inte träffar läkaren är i 70-årsåldern, den andra kvinnan i 50-årsåldern. Det ska inte skilja men det skiljer tyvärr. Det handlar inte bara om ålder och var man bor utan också om socioekonomisk status. Är det inte bedrövligt att det är på det här viset?

Snoret - ett hot mot arbetslinjen

På bilden - vita blodkroppar. Vet inte riktigt hur det står till med mina, hade med mig en förkylning hem från SSWC och den har inte gått över helt och hållet. Och imorgon är det dags för provtagning inför den sista behandlingen med cytostatikan Taxotere. Sista? Har jag sagt det förut, sista? ;-)

Jag är mest snorig men mår annars rätt OK, vet inte om det kommer att påverka värdena så pass att jag inte får min behandling på onsdag. En veckas återhämtning behöver jag ju efter en behandling så blir behandlingen uppskjuten måste jag nog skjuta upp jobbandet. Det är ju tänkt att jag ska arbeta 50% från 2/9. Håll tummarna för att det går vägen imorgon! Vi vill ju för allt i världen inte hota arbetslinjen ;-).

Egentligen kan jag nog tycka att det är lite galet att börja jobba redan innan cellgiftsbehandlingarna är avslutade. Jag är ju lyckligt lottad som mår ganska bra mellan behandlingarna, i alla fall under ett par veckor av de totalt tre, men krämpor har jag så det räcker och blir över. Som det där med att gå när man inte känner var man sätter fötterna. Eller att fingrarna domnar och armen är svullen, benen svullna och jag gått upp i vikt så mycket att det mesta känns tungt. Särskilt när det kombineras med muskelsvaghet och trötthet. Samtidigt tycker jag ju att det är otroligt kul att jobba, dels för att jag har ett så roligt arbete och dels för att jag har en toppenarbetsplats. Dessutom är det grymt tråkigt att bara gå hemma.

Men ändå. Jag kan inte låta bli att fundera över det där. Är det vettigt om man sätter det i ett större perspektiv? Borde inte både kropp och själ få läka ordentligt efter omskakande besked och tuffa behandlingar? Alla är inte lika priviligierade som jag och får syssla med roliga saker, sådant som intresserar mig i största allmänhet. Vissa arbetsplatser är rent dysfunktionella, tro mig, jag har arbetat på alldeles för många och att som sjuk komma tillbaka till en sån arbetsplats måste vara rent nedbrytande.

Även om jag tycker att det verkligen är fantastiskt roligt att börja arbeta igen, kan jag inte låta bli att oroa mig. Hur ska det då kännas för dem som kanske inte trivs, är på fel plats, har en idiot till chef eller arbetskamrater som hellre snackar skit än att stötta? Ja sådana situationer som är ganska vanliga på många arbetsplatser helt enkelt. Tillräckligt jävliga att stå ut med som frisk, men om man fortfarande är under tuff behandling? Nej, jag förstår inte riktigt det vettiga i det hela. Men det är kanske den där arbetslinjen.

Tills vidare får ni hålla era tummar för mig imorgon, för att mina vita blodkroppar är tillräckligt många helt enkelt.

Färdigklippt

Ja, för länge sen förstås. Skönt som sjutton var det att bli av med det långa! Bildbevis ska ni slippa, detta var kanske inte min frisyr trots allt och jag kommer inte direkt att sörja den när håret trillar :-).

Men vad som var riktigt illa var det frisören som klippte mig berättade om salongen här på Mälarsjukhuset. Den har legat där den ligger i trettio år har jag för mig att hon sa. Damerna som har den har sagt upp sig, för de fick inte fortsätta hyra. Landstinget behövde lokalerna till annat. Det fanns yngre frisörer som var intresserade av att ta över, men Sörmlands läns landsting kunde bara ge ett kortare kontrakt och då var det förstås ingen idé.

Är inte det här helt galet? Argumentet till att det inte "behövs" någon frisersalong för sjukhusets patienter skulle vara att människor inte ligger inlagda särskilt länge numera. Men kan det ändå inte betyda massor för en sjuk person att få komma en sväng till frisören och lägga håret, bli ompysslad och känna sig fin en stund. Även om personen bara ligger inlagd under en vecka eller några dagar?

För mig vad det i alla fall guld värt att kunna göra det här, slippa vakna en morgon med mitt långa hår liggandes i hela sängen. Hur skulle jag annars löst det? Det finns helt uppenbart sjuka människor som ligger inlagda fortfarande på detta sjukhus. Som behöver hjälp med håret. Kunderna kom in till salongen i en aldrig sinande ström så det var definitivt ingen brist på sådana. De flesta i rullstol med syrgastub och allt, precis som jag, de flesta kanske några år äldre än jag dock :-).

Vad hände med livskvalitet, friskvård och att skapa möjligheter för människor att bli friska? Betyder det ingenting i vårt landsting? Vad tänker ni? Borde inte den här servicen få finnas på ett hyfsat stort sjukhus nu när det finns människor som gärna driver den, för det verkade det ju göra?

Grrrr....

Fortfarande ingen operation för stor-dottern! Hon skadade sig alltså i onsdags och ligger fortfarande på Karolinska och väntar på att något ska hända, med så starka smärtor att hon måste få morfin. Operation av benbrott kan man tydligen få vänta på upp till en och en halv vecka!

Snacka om ineffektiv vård. Att ha människor i sjukhussängar i väntan på operation. Dessutom är jag fullkomligt övertygad om att det tar betydligt längre tid att återhämta sig ju längre man får vänta på operation.

Fantastiskt.