Mycket känslor

Läser kommentarerna till nyheten om att omorganisationen av skolan röstats igenom. Det är mycket känslor. Självklart, det här handlar om våra barn, barn som plötsligt får en ganska rejäl sänkning av sin livskvalitet. Långa resor till skolan, förlorade kompisar, osäkerhet inför det stora nya, enormt stora klasser, en miljö som upplevs som otrygg.

När min äldsta dotter skulle börja sjätte klass ville hon för sitt liv inte börja på den skola hon tillhörde. Skolan hade ett ganska dåligt rykte, jag vet faktiskt inte om det stämde med verkligheten, men det viktiga var väl att min dotter inte ville dit och skulle känt sig otrygg om hon fått börja där. Vi bodde i Stockholm på den tiden, och kunde lätt välja en helt annan skola där hon fick gå istället. Att göra på det sättet var så självklart. Jag ville inte utsätta min elvaåring för den oro det skulle inneburit att börja i den ordinarie skolan. Det är tillräckligt jobbigt ändå att vara ung i det samhälle vi lever i.

Vi som bor och har barn i Björnlunda, Stjärnhov och Laxne kommer i många fall inte ha möjlighet att välja bort våra barns oro inför skolstarten efter nyår.

"Mamma Mu" skriver:

"Mina barn blev jätteledsna i morse när vi berättade om beslutet. Vi som föräldrar peppar även om vi själva tycker att det är ett skitbeslut men för barnen skull måste man hålla skenet uppe. Vart är ni då politiker? Vem är det som får trösta barnen när deras tårar kommer? Inte är det ni, det är vi föräldrar som nu måste peppa och försöka förklara. Men vad ska vi säga?? Vad är ni politiker nu med era "bra" argument?? Vem av er kommer att förklara det här för alla barnen? Jag lovar att inte en enda politiker kommer att komma ut till skolorna och berätta det här för barnen."

Det är svårt att förstå att det var så omöjligt för majoriteten att ens göra ett försök för att hitta en annan lösning. Att så fullkomligt köra över föräldrar och barn, att ens ha mage att säga att man har barnens bästa för ögonen.

Det är möjligt att det kanske inte hade gått att göra på något annat sätt, att det inte finns några pengar, att vi måste dra i handbromsen under en kort period eftersom elevunderlaget är dåligt, jag vet inte, men innan man säger det måste man väl i alla fall försöka hitta en lösning, göra allt man kan, sitt bästa?