tisdag 13 oktober 2009

Om att välja sig själv eller sitt barn


Idag verkar de feministiska glasögonen fastnat permanent på min näsa. Alexandra P heter en trevlig centerpartist som bloggar här. För några dagar sedan skrev hon ett inlägg om barn som går på förskolan fast föräldrarna är hemma med yngre syskon.

Jag har nog en mer pragmatisk inställning till det hela. Jag tror inte att barn som går i förskolan mår särskilt dåligt av det, förutsatt att det är en bra förskola, inte för stora grupper, inte för långa dagar, allt fungerar bra vid inskolning osv. Jag tror inte heller att det är nödvändigt att barn i den åldern har relationer med jämnåriga kompisar eller att de över huvud taget behöver vara i pedagogisk verksamhet. De klarar sig jättebra hemma med föräldrarna. Men det är inte ett dugg skadligt eller farligt för barnen att vistas i någon form av organiserad barnomsorg utanför hemmet heller.

Olika familjer har helt enkelt olika behov. Detta må komma som en chock för hemmamammeivrarna men det finns faktiskt mammor som inte trivs med hemmafrutillvaron. Det som är OK för pappor ni vet, för alla har väl hört "Men vi skulle aaaaaldrig kunna dela på föräldraledigheten i vår familj eftersom min man skulle döööö av tristess och verkligen vantrivas om han var hemma i flera månader!". Det kan också hända att mammor har "viktiga jobb". Såna jobb där det av olika anledningar blir besvärligt om mamman är föräldraledig under en längre period för att då inte tala om under flera år. Det där brukar ju ckså vara OK för pappor. "Men min man kan verkligen inte vara borta från jobbet, det skulle aldrig fungera om han var föräldraledig i flera månader, det är ingen som kan göra hans jobb." Särskilt många mammor har jag inte hört säga så. Och skulle en mamma säga så skulle det väl bli onda ögat på direkten.

Men nu handlade det från första början om barn som är i förskolan när mamma eller pappa är hemma med det yngre syskonet. OK, det finns en poäng där, i alla fall när det gäller de minsta barnen. Där har det idag blivit mer eller mindre självklart att det äldre syskonet ska gå i förskolan när det yngre föds, även när det äldre syskonet kanske bara är 1,5-2 år gammalt. Jag har lite svårt att förstå det behovet och varför det har blivit så "man gör". Notera att jag menar de allra yngsta barnen nu och för att återvända till det jag först skrev - det fungerar säkert jättebra för dem i förskolan, men det skulle fungera precis lika bra för dem hemma.

Frågan här är nog inte vilket som är "bäst" för barnet, däremot kan jag tycka att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är lite tveksamt faktiskt. Det vore bättre att låta arbetslösa ha barnen fler timmar på förskolan i så fall om man vill lägga pengarna det kostar på något bättre. Som det är i Gnesta idag har en arbetslös rätt till 15 timmars barnomsorg i veckan, och det är faktiskt inte särskilt mycket. Det handlar inte bara om att föräldern ska ha tid att syssla med jobbsökandet, det är dessutom orättvist mot barnet att drabbas av en sorts dubbelt utanförskap, dels mista det sociala sammanhanget i förskolan samtidigt som föräldern blir av med jobbet med allt vad det innebär. Observera igen här nu att jag inte pratar om de allra minsta barnen, för dem tro jag fortfarande att det kvittar lika om de är i förskolan eller inte. Däremot om det handlar om 4-5 åringar.

Men jag reagerar på Alexandras rubrik: "Hon väljer barnet och inte sig själv". Jag har hört liknande saker många gånger. Det handlar alltid, alltid om en mamma. En pappa behöver nämligen inte välja, han kan få både och! Mamman måste välja mellan sitt barn och sig själv och om hon inte uppoffrar sig genom att viga sitt liv åt sitt barn eller åtminsone ÖNSKA att hon kunde det, stämplas hon snabbt som en dålig mamma. En pappa kan jobba, gilla sitt jobb, tycka att det är OK att barnet går på förskolan och har det kul på dagarna. Han kan säga att han tycker att det är roligare att vara på jobbet än pappaledig utan att någon höjer på ögonbrynen, han kan vara viktig på sitt jobb och alla förstår honom.

Hallå kom igen, det är 2009! Har vi inte kommit längre? Jag är medveten om att Alexandra skriver om båda föräldrarna - mamman OCH pappan, och det här inlägget är väl inget direkt svar på det hon skrivit utan snarare en fortsättning på min tankegång runt det hela. Men i ärlighetens namn, hur många hemmapappor finns det? Hur många pappor har någonsin berömts för att välja sitt barn före sig själv?

Jag tycker att det är helt OK att människor väljer att vara hemma med sina barn. Men jag tycker att det är synd att det alltid är mamman som blir det självklara valet. Att mammor och pappor faktiskt inte kan göra ett verkligt fritt val. Det var det där med rosa. Det börjar ju där någonstans, under det rosa täcket. Redan då lär vi oss vilka val vi förmodas kunna göra om trettio år.

Vore det inte bättre om vi verkligen vore fria att välja, utan att behöva passa in oss i dessa tråkiga gamla könsroller?

2 kommentarer:

Karin Bergh sa...

jag tycker att förskola är bland det bästa som har hänt kvinnan. Eftersom då fick vi friheten att välja. Och jag håller med dig i ditt inlägg att det skulle vara enklare om det inte för det mesta var mamman som är ledig med barnen. Det är en svår fråga och jag tror att man till stor del måste lägga det på de enskilda paren. Och hoppas på att samhället också ställer upp på att pappor tar mer tid med barnen. Det är alltid en början. Jag lägger in din blogg på min länklista om det går bra. =)

Kajsa Bergman Fällén sa...

Det går så bra det :-), jag ska länka till dig också ser att jag missat det.