Visar inlägg med etikett genus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett genus. Visa alla inlägg

söndag 25 september 2011

Vad lär vi våra barn?

Läser Underbara Claras blogg och framför allt kommentarerna. Alltså, vad är det för fel på folk? Jag tror att den kommentarstråden kan vara det mest komiska jag nånsin läst. Eller i alla fall läst på länge. Eller så är det djupt tragiskt att människor faktiskt på allvar upprörs av att en liten pojkbebis har en rosa klänning på sig när han går på kalas. Skaffa er ett liv och reta upp er på viktiga saker.

För den, i ämnet barnklädedräktens historia, kan det ju vara intressant att läsa det här till exempel. Eller det här. Detta med könskvotering av kläder är ju nåt helt nytt. Det existerade inte före femtiotalet. Det handlar helt enkelt om att sälja mer kläder, för så blir det ju när lillasyster inte kan ärva storebrors kläder och tvärtom. Smart tänkt på nåt sätt men ändå illavarslande för den mänskliga intelligensen måste jag väl ändå säga. Vi människor borde väl vara smartare än att gå på ett sånt billigt trick egenligen?

Jag gillar verkligen att Underbara Clara dressat upp söte sonen i klänningen. Med tanke på hur jag brukar reta upp mig på hennes ibland hysteriska husmoderlighet gör det mig glad. Han är ju dessutom söt som socker i klänningen! Långt mycket finare än de flesta små killar är idag. I tråkiga mörka plagg med tryck med fåniga texter, döskallar och Spiderman på.

Glöm inte att det är vi vuxna som skapar attityder som vi för över på våra barn!

tisdag 16 februari 2010

Nämndmöte idag

Hostade mig igenom dagens möte med barn- och utbildningsnämnden. Snappade dock upp ett och annat mellan hostattackerna:

Vi hade Karina Solax Stridh på besök. Karina är SO-lärare, genuspedagog och snart jobbar hon på heltid som jämställdhetsstrateg i kommunen. Hon förvirrade oss litegrann genom att visa ett diagram med röda staplar för pojkar och blå för flickor. Vi är ofta fast i ett mycket stereotypt könstänk, en flicka är röd, snäll, tyst, duktig, vårdande. En pojke är blå, vild, livlig, busig, teknisk.

Karina berättade att det finns stora skillnader i betyg mellan könen hos niondeklassarna, flickorna har höga betyg, pojkarna en rejäl bit lägre. Samtidigt är flickorna mycket mer stressade än pojkarna. Man väljer utbildning i hög grad utefter sitt kön. Inga flickor valde elprogrammet eller industriprogrammet t.ex.

Mycket intressant, och beklämmande att vi fortfarande är fast där år 2010. Förhoppningsvis kan Karina Solax Stridh bidra till att ändra attityderna i Gnesta åtminstone.

Marie-Louise Ramevik, rektor för kulturskolan berättade om sin verksamhet. En glädjande nyhet var att kulturskolorna i Sörmland fått 9 miljoner kronor att använda till fortbildning av lärarna. De ska lära sig massor av intressanta saker som kommer ge kulturskolan ett lyft, det är jag säker på!

Annars var det väl blandad kompott. Mycket som är glädjande men en del saker oroar också - varför är det så många elever i sjunde klass som svarar att de inte har någon att vända sig till när de har problem? Varför använder så många elever även i de lägre årskurserna, ett fult språk med svordomar och könsord? Hur gör man när man arbetar med detta, hur får man det att ändras? Jag tror inte att skolans resurser är tillräckliga på långa vägar. Det måste göras en bredare insats, t.ex. borde föräldrarna självklart vara med i arbetet .

onsdag 21 oktober 2009

TV-debatter med genusglasögonen på

Jag läser grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap på halvfart just nu. Det är en grymt rolig kurs, även om den kräver ett visst mått av disciplin, den är helt på distans, inga föreläsningar och många och kluriga inlämningsuppgifter. Den senaste inlämningsuppgiften som skulle lämnas in senast i morse var "Kvantitativ innehållsanalys med genusglasögonen på". Jag valde att analysera två debattprogram; Kvällsöppet som sänds i TV4 och Debatt som sänds i SVT.

Först fick jag förstås sätta mig framför datorn och tröska igenom ett antal av dessa program, totalt blev det tio stycken, fem av varje. Det var väl inte allt för roligt mot slutet. Jag ville titta på hur mycket kvinnor respektive män får komma till tals i programmet och hur många av respektive kön som är representerade i debatterna, så jag tog också tid på hur länge varje person pratade och så sorterade jag upp det hela på kön.

Reslutatet var inte särskilt uppiggande. I Debatt är 63 % av deltagarna (räknat på de som någon gång öppnar munnen) män och 37 % av kvinnorna. I Kvällsöppet är siffrorna något bättre - 60% är män och 40 % av kvinnor men bland de Kvällsöppetprogram jag tittade på fanns också två program om EU-parlamentsvalet och i de politiska partierna är kvinnorna faktiskt riktigt väl representerade. Av de åtta stora partiernas toppkandidaterna var fem kvinnor och tre män. Sen petades förstås Ella Bohlin av Alf Svensson men det är en helt annan historia, Bohlin var den som skötte snacket under TV-debatterna. Räknar jag bort dessa två debatter är siffrorna närmare SVTs - 65 % män och 35 % kvinnor. Påpekas ska dock att underlaget inte är särskilt stort.

När det gäller hur mycket män respektive kvinnor kommer till tals, räknat på antal sekunder, stämmer det bra överens med hur många män och kvinnor som finns på plats i studion; 65 % av tiden i Debatt är det männen som talar och 35 % av tiden är det kvinnorna. För Kvällsöppet gäller siffrorna 58% för männen och 42 % för kvinnorna.

Det ser faktiskt ut som om att män och kvinnor pratar lika mycket i debatterna bara de får chansen. I alla fall generellt, det kan nämligen variera beroende på program/debatt:

Kvällsöppet (ett ämne i varje program)
Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 60 % Kvinnor 40 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 83 % Kvinnor 17 %

Kommentar: De kvinnor som kommer till tals är två polisstuderande, en advokat och en representant för en kvinnojour. Männen är en polischef, en fd polis, en yrkesverksam polis, en polisstuderande, en sakkunnig allianspolitiker och en fd justitieminister.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 60 % Kvinnor 40 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 53 % Kvinnor 47 %

Kommentar: Här är det kvinnorna som får mest utrymme. Debatten mellan Sahlin och Reinfeldt är väldigt jämn tidsmässigt, eftersom den är ganska hårt uppstyrd av Lennart Ekdahl, men han tappar greppet något i debatten mellan de tre mindre partierna, som också blir väldigt hetsig mellan Schyman och Sällström. Schyman är den som får prata överlägset mest, men ingen av de andra har väl hennes erfarenhet av debatter så de har inte en chans att få en syl i vädret ibland.

En politisk debatt kanske är lite speciell, dels eftersom man ofta har att göra med människor som är vana och duktiga debattörer och dels för att den ofta är ganska strikt med avseende på vem som får prata och när.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 37 % Kvinnor 63 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 32 % Kvinnor 69 %

Kommentar: Kvinnorna är klart överrepresenterade men hur mycket de pratar ungefär så mycket så det står i relation till deras antal. Även denna debatt var ganska hårt uppstyrd av programledaren.

Det mest intressanta i det här programmet var annars hur taltiden fördelades på de olika ämnena. Nämligen på följande sätt:
Klimatfrågan: Män 49 % Kvinnor 51 %
Vård: Män 11 % Kvinnor 89 %
Arbete (mestadels arbetsrätt): Män 29 % Kvinnor 71 %
Parlamentarikernas höga löner: Män 26 % Kvinnor 74 %
Fildelning: Män 44 % Kvinnor 56 %

Kvinnorna är väldigt aktiva i vårddebatten medan männen dominerar mest när det gäller klimatfrågan.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 63 % Kvinnor 37 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 58 % Kvinnor 42 %

Kommentar: I det här programmet kommer förstås Anna Odell själv till tals en hel del, det är hon som ställs mot väggen och hon står också för ca 23 % av snacket i själva debatten.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 73 % Kvinnor 27 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 72 % Kvinnor 28 %

Kommentar: Åter igen en debatt där många män deltar och därför också dominerar i debatten. På plats i studion är dock många unga tjejer, men de sitter tysta. De kvinnor som deltar i debatten är två politiker och en journalist. Männen är tre unga killar som bor i det aktuella området, en fritidsledare, två polischefer, en politiker och en brandchef.

Debatt (ett eller två ämnen i varje program)
Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 60 % Kvinnor 40 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 66 % Kvinnor 34 %

Kommentar: Den här debatten var märkligt och ganska obehaglig. Jag fick en känsla av att det var männen som diskuterade kvinnorna utan att kvinnorna fick delta. Det ser ut som om det är ganska hög representation av kvinnor ändå, men en enda kvinna pratar 19% av tiden. Två unga muslimska kvinnor och en journalist kommer med ganska korta inlägg i debatten. Vad tycker kvinnorna egentligen om att bära heltäckande slöja? Det får vi aldrig veta, endast vad andra tycker om att de ska göra det. Programledaren tillägger att man försökt få dit någon kvinna som bär denna typ av plagg men inte lyckats.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 71 % Kvinnor 29 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 81 % Kvinnor 19 %

Kommentar: Många män på plats och männen dominerar ännu mer i diskussionen.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 60 % Kvinnor 40 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 58 % Kvinnor 42 %

Kommentar: Upplevde den här debatten som väldigt jämställd. Visserligen är männen fler, men eftersom det bara är tio personer totalt som är med och diskuterar är kanske inte skillnaden så väldigt stor egentligen.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 64 % Kvinnor 36 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 39 % Kvinnor 61 %

Kommentar: Den här debatten sticker ut! Övervägande delen män i studion men det är kvinnorna som får mest utrymme.
Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 71 % Kvinnor 29 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 87 % Kvinnor 13 %

Kommentar: Återigen en mansdominerad debatt, detta trots att den enda polisen som deltar är kvinna.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 73 % Kvinnor 27 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 75 % Kvinnor 25 %

Kommentar: Tja, mönstret känns väl igen vid det här laget? Män och kvinnor pratar lika mycket men det är flest män i studion.

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 50 % Kvinnor 50 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 53 % Kvinnor 47 %

Kommentar: Den enda debatten där lika många kvinnor som män deltar!

Könsfördelning räknat på antal deltagare: Män 55 % Kvinnor 45 %
Könsfördelning räknat på taltid: Män 56 % Kvinnor 44 %

Jag konstaterar att männen är fler än kvinnorna i 11 debatter, kvinnorna är fler än männen i en debatt och lika många kvinnor som män deltar i en debatt. Är det inte lite märkligt att det upprepas gång på gång? Den gång kvinnorna var flest har inte heller programmet kunnat välja ut vilka man vill ha med, utan varit "tvungna" att ha med de åtta toppkandidaterna i Europaparlamentsvalet som debattdeltagare.

Vad säger man om det här då? Jag tycker helt klart att det verkar finnas ett mönster. Det är helt enkelt fler män som hamnar i debatterna i dessa två program. Frågan är väl varför det är så? I flera av programmen finns ganska många kvinnor på plats men ingen av dem säger något. Är det vi kvinnor som borde ta för oss mer i debatter eller ska vi lägga ett större ansvar på dem som producerar programmen att försöka få fram fler kvinnor i debatterna?

Vad tror du?

tisdag 13 oktober 2009

Om att välja sig själv eller sitt barn


Idag verkar de feministiska glasögonen fastnat permanent på min näsa. Alexandra P heter en trevlig centerpartist som bloggar här. För några dagar sedan skrev hon ett inlägg om barn som går på förskolan fast föräldrarna är hemma med yngre syskon.

Jag har nog en mer pragmatisk inställning till det hela. Jag tror inte att barn som går i förskolan mår särskilt dåligt av det, förutsatt att det är en bra förskola, inte för stora grupper, inte för långa dagar, allt fungerar bra vid inskolning osv. Jag tror inte heller att det är nödvändigt att barn i den åldern har relationer med jämnåriga kompisar eller att de över huvud taget behöver vara i pedagogisk verksamhet. De klarar sig jättebra hemma med föräldrarna. Men det är inte ett dugg skadligt eller farligt för barnen att vistas i någon form av organiserad barnomsorg utanför hemmet heller.

Olika familjer har helt enkelt olika behov. Detta må komma som en chock för hemmamammeivrarna men det finns faktiskt mammor som inte trivs med hemmafrutillvaron. Det som är OK för pappor ni vet, för alla har väl hört "Men vi skulle aaaaaldrig kunna dela på föräldraledigheten i vår familj eftersom min man skulle döööö av tristess och verkligen vantrivas om han var hemma i flera månader!". Det kan också hända att mammor har "viktiga jobb". Såna jobb där det av olika anledningar blir besvärligt om mamman är föräldraledig under en längre period för att då inte tala om under flera år. Det där brukar ju ckså vara OK för pappor. "Men min man kan verkligen inte vara borta från jobbet, det skulle aldrig fungera om han var föräldraledig i flera månader, det är ingen som kan göra hans jobb." Särskilt många mammor har jag inte hört säga så. Och skulle en mamma säga så skulle det väl bli onda ögat på direkten.

Men nu handlade det från första början om barn som är i förskolan när mamma eller pappa är hemma med det yngre syskonet. OK, det finns en poäng där, i alla fall när det gäller de minsta barnen. Där har det idag blivit mer eller mindre självklart att det äldre syskonet ska gå i förskolan när det yngre föds, även när det äldre syskonet kanske bara är 1,5-2 år gammalt. Jag har lite svårt att förstå det behovet och varför det har blivit så "man gör". Notera att jag menar de allra yngsta barnen nu och för att återvända till det jag först skrev - det fungerar säkert jättebra för dem i förskolan, men det skulle fungera precis lika bra för dem hemma.

Frågan här är nog inte vilket som är "bäst" för barnet, däremot kan jag tycka att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är lite tveksamt faktiskt. Det vore bättre att låta arbetslösa ha barnen fler timmar på förskolan i så fall om man vill lägga pengarna det kostar på något bättre. Som det är i Gnesta idag har en arbetslös rätt till 15 timmars barnomsorg i veckan, och det är faktiskt inte särskilt mycket. Det handlar inte bara om att föräldern ska ha tid att syssla med jobbsökandet, det är dessutom orättvist mot barnet att drabbas av en sorts dubbelt utanförskap, dels mista det sociala sammanhanget i förskolan samtidigt som föräldern blir av med jobbet med allt vad det innebär. Observera igen här nu att jag inte pratar om de allra minsta barnen, för dem tro jag fortfarande att det kvittar lika om de är i förskolan eller inte. Däremot om det handlar om 4-5 åringar.

Men jag reagerar på Alexandras rubrik: "Hon väljer barnet och inte sig själv". Jag har hört liknande saker många gånger. Det handlar alltid, alltid om en mamma. En pappa behöver nämligen inte välja, han kan få både och! Mamman måste välja mellan sitt barn och sig själv och om hon inte uppoffrar sig genom att viga sitt liv åt sitt barn eller åtminsone ÖNSKA att hon kunde det, stämplas hon snabbt som en dålig mamma. En pappa kan jobba, gilla sitt jobb, tycka att det är OK att barnet går på förskolan och har det kul på dagarna. Han kan säga att han tycker att det är roligare att vara på jobbet än pappaledig utan att någon höjer på ögonbrynen, han kan vara viktig på sitt jobb och alla förstår honom.

Hallå kom igen, det är 2009! Har vi inte kommit längre? Jag är medveten om att Alexandra skriver om båda föräldrarna - mamman OCH pappan, och det här inlägget är väl inget direkt svar på det hon skrivit utan snarare en fortsättning på min tankegång runt det hela. Men i ärlighetens namn, hur många hemmapappor finns det? Hur många pappor har någonsin berömts för att välja sitt barn före sig själv?

Jag tycker att det är helt OK att människor väljer att vara hemma med sina barn. Men jag tycker att det är synd att det alltid är mamman som blir det självklara valet. Att mammor och pappor faktiskt inte kan göra ett verkligt fritt val. Det var det där med rosa. Det börjar ju där någonstans, under det rosa täcket. Redan då lär vi oss vilka val vi förmodas kunna göra om trettio år.

Vore det inte bättre om vi verkligen vore fria att välja, utan att behöva passa in oss i dessa tråkiga gamla könsroller?

Under det rosa täcket

Bilden lånad från jurvetson (Flickr CC)

Min nästan-treåring har en mycket bestämd uppfattning när det handlar om vilken färg som är den snyggaste. Rosa. "Rosa är den finaste färgen!" deklarerar hon. För några dagar sedan när allvädersstövlar skulle inhandlas stod valet mellan just rosa och svart. Svart hade inte minsta chans, rosa skulle det vara. Lila och rött går också ganska bra. Det här kanske man kunnat leva med om det inte vore för att hon redan flera månader innan sin treårsdag förstått att rosa, rött och lila är flickfärger. I slutet av sommaren kommenterade hon helt fräckt en pojke som hade en "flicktröja". Jag kan väl inte påstå att jag tror att hon lägger någon direkt värdering i det, det var mer ett konstaterande, något ovanligt för henne. Pojkar har väl inte röda, rosa eller lila tröjor? Det var konstigt, tyckte hon förstås.

Det är kanske inte så förvånande att det är konstigt för en liten unge som lever i en värld som faktiskt ser ut så. Den lilla pojken i rosa tröja var verkligen en märklig företeelse i hennes värld. Annars har pojkar blåa, svarta, grå eller bruna kläder. Flickor har som sagt, rosa, rött eller lila.

Själv är jag inte något fan av rosa och lila direkt, jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt fina färger, och väldigt få klär i dem. Antalet rosa plagg som jag själv köpt har varit väldigt få, men efter tvåårsdagen någon gång började N:s egen vilja göra sig gällande, och hon har allt mer högljutt krävt rosa garderob. Dessutom köper vi inte särskilt mycket kläder alls till henne, utan större delen av det hon har på sig kommer från generösa släktingar och vänner, som i sin tur har barn med egen rosa vilja. Så mycket rosa blir det.

Vad är det som är så farligt med att flickor har rosa kläder då? Det är väl inget fel med det, men i alla fall tycker jag att det är tråkigt att så små barn som tvååringar delar in världen i vad flickor kan göra och vad pojkar kan. Att det så tidigt ska göras skillnad. Det är inte särskilt stor skillnad på små flickor och små pojkar. Skillnaderna ökar så småningom men tvååringar är inte så värst olika mer än som individer.

När man pratar om att flickor och pojkar är olika gör man en stor tankevurpa. "Det är väl bara att konstatera att flickor är flickor och pojkar är pojkar, det är väl BRA att vi är olika?" En sådan indelning i flickigt och pojkigt gynnar inte olikheter, det skapar bara två grupper som är inbördes lika. Istället borde alla barn (och vuxna också för den delen) tillåtas vara de individer de verkligen är. Att en pojke tycker att rosa är den finaste färgen borde inte vara konstigare än att en flicka tycker att rosa är den finaste färgen.

Det kan tyckas fånigt att fokusera på färger, visst finns det väl viktigare saker att bry sig om när det gäller jämställdhet? Visst, men tankegångarna är ju detsamma. Egentligen är inte steget långt från att säga att rosa är en tjejfärg till att säga att vårdjobb är kvinnojobb och då blir det plötsligt lite mer substans i det hela. Hur många fantastiska manliga sjuksköterskor och vårdbiträden har vården gått miste om för att vårdjobb ses som jobb för kvinnor? Hur många superbra barnskötare eller barnmorskor? Hur många kvinnliga duktiga elektriker skulle det kunna finnas i teorin, hur många kvinnliga snickare eller lastbilschaufförer?

Det här är ett sätt att tänka som begränsar människan något oerhört! Och vi sitter så fast, så fast i tankegångarna. Jag som berömmer mig med att vara en genusmedveten, feministisk och förnuftig förälder har svårt att få min egen unge med på noterna. Hela samhället genomsyras idag av det här tankesättet och det är svårt att stå emot.

Det finns säkert många skäl till att det är så här idag. På något sätt är det en trygghet i en föränderlig och turbulent värld. När det gäller kläder finns det självklart ett ekonomiskt intresse för klädföretagen i att sälja olika kläder till pojkar och flickor, det gör ju såklart att föräldrarna köper fler plagg eftersom de inte går att ärva i samma utsträckning. Starka krafter alltså, men aldrig i livet att jag ger upp! N får gärna fortsätta gilla rosa, men jag tänker ta diskussionen varenda gång hon hävdar att det är en tjejfärg. Så det så.