Lördagsgodis

Här om dagen slog jag till på de här fina huvudbonaderna från Marianette. Bilderna blev sådär men det får ni stå ut med. Jag är i alla fall jättenöjd med min beställning, de är jättefina och sköna och var inte så förskräckligt dyra.

Nikes kräksjuka kom av sig. Inte ett spår efter nån kräksjuka trots att dagens diet har bestått av pizza och lördagsgodis mestadels. Fast först var vi förstås på simskolan, det går sakta framåt men åt rätt håll i alla fall. Jag räknar med att min yngsta dotter kommer doppa huvudet inom ett par år ;-). Skämt å sido, hon är extremt försiktig när det gäller vatten. Till skillnad mot när det gäller hästar, där är hon helt omdömeslöst orädd... vilket, rent logiskt, känns farligast egentligen? Den logiken verkar Nike inte ha nån som helst förståelse för ;-).

Annars är jag mest fascinerad av debatten som återigen blommat upp hos Underbara Clara. Jag kommenterade spektaklet så här förra gången det var på tapeten. Jag funderar lite över argumenten i debatten. "Han kan ju inte välja själv!" Nä. Ettåringar kan ju inte det. Vare sig det handlar om kamouflagekläder eller blommiga hättor till pojkar. Föräldrarna gör alltid ett val. Det är väl rätt självklart? Problemet ligger ju faktiskt hos de vuxna som skapar normen. De som tycker det är förfärligt att en pojke "tvingas ha klänning" (som skillnad då alltså till att han "tvingas ha byxor" den lille palten). Det är NI som gör det jobbigt för de barn som inte vill rätta in sig i ledet och vara som alla andra. Det är ni som skapar otrygghet och mobbing genom att föra över de här värderingarna på era egna barn och stå för dem själva och sprida dem. Vad beror det på? Osäkerhet? Rädsla för att inte passa in? Jag vet inte. Jag tycker att det är ganska läskigt att det kan vara så upprörande med pojk- och flickkläder på fel ettåring.

Så. Dagens brandtal. Håkan Juholt har avgått också, tycker lite synd om honom idag faktiskt, han har nog fått klä skott för en del som han inte riktigt hade något direkt ansvar för. Jag konstaterar att inom (s) pågår nån sorts intern uppgörelse som lett fram till detta, med lite benägen hjälp av Håkan Juholt själv, men förmodligen mycket benägen hjälp av en del partikamrater. Det kanske är en uppgörelse som behövs i ett parti som för mig vältrat sig i gubbighet, nepotism och toppstyrning. Helst lite hemliga klubben sådär, i bastun. Socialdemokraternas framtida öde beror på vilka som går segrande ur den striden.

Och vet ni vad jag gjort mer idag? Jo, jag tog för första gången en doggybag med mig hem från en utemåltid. Eftersom det blev nästan en hel pizza kvar som vi inte orkade äta upp Nike och jag (morfar orkade hela sin :-)), kändes det dumt att det skulle gå i soporna. Så ner i en kartong och så blir det pizza till middag också. Eller lunch imorgon. Vi får se. Jag har fått en bit lax också som pappa kom med efter sin islandsresa. Plus en burk av den fantastiska sårsalvan, så nu ska det väl bli ordning på mina sår. Tack!

Idag hade jag mycket på hjärtat :-).

Internationella kvinnodagen

Idag hyllas kvinnor både här och där. Med all rätt, det finns många kvinnor som inte hyllas tillräckligt, trots att man borde.

Själv tänkte jag hemfalla åt skäll och gnäll. Sjuk, trött och sliten gör ingen människa glad - jag är inget undantag så jag skyller på det och gnäller för fullt på de kvinnor som inte klarar av att ha andra kvinnor i närheten, som genast ser konkurrens när en annan kvinna finns på spelplanen, som tar första bästa chans att hugga sina medkvinnor i ryggen. När män till varje pris håller andra män om ryggen gör kvinnor i regel tvärtom.

Skit är vad det är.

There's a special place in hell for women who don't help other women, var det väl Madeleine Albright som sa.

Jag hoppas nästan att det verkligen finns en sån plats.

Bloggers monday

Idag träffade jag ett gäng andra webbnördar under Bloggers Mondays flagga. Ämnet för dagen var “Hur får vi fler tjejer i diskussionspaneler och talar-listor på konferenser som handlar om ny teknik (med #ggm09 färskt i minnet)”

Nu kom diskussionen att handla om annat också. En massa annat. Bland annat berättade Jonas Söderström om de två regimkritiska azerbajdzjanska bloggarna Emin Milli och Adnan Hajizada som sitter fängslade för ett brott de aldrig begått. Att blogga eller inte blogga sätts plötsligt i ett helt annat perspektiv. Och på vad som är viktigt och inte. Kissie skriver om att hon har en rosett i håret och får 270 kommentarer. Var finns proportionerna? Det är rätt uppenbart att de flesta av oss fokuserar på helt fel saker...

Någon väckte frågan om det verkligen betyder något med alla dessa petitioner, Facebookgrupper och protester över nätet. Blir inte det ännu ett sätt att "bygga sitt personliga varumärke", tala om vem man är eller vem man vill vara. Känna sig lite god för en stund, utan att det kostar för mycket eller blir för jobbigt? Visst finns det en risk. Samtidigt kan det stärka någon som behöver det, att ge sitt stöd. Det kan väcka debatt, föda nya tankar, föra upp en fråga på dagordningen. Även om denna form av "moralisk välgörenhet" kanske inte är den mest effektiva, lär det väl knappast skada heller. De flesta har faktiskt inte möjlighet att göra mer än så.

Men åter till ämnet för dagen - alldeles för få kvinnor snackar teknik på konferenser. Ja, visst är det så. Uppenbarligen finns de duktiga kvinnorna där, det blev vi varse om inte annat under Geek Girl Meetup. Men vi är dåliga på att ta oss fram. Jag tror det är precis vad det handlar om, det där med ta-frammet. Som tjej/kvinna (OK tant) är i alla fall jag van att inte ta för mig, utan ligga lite lågt. Killarna/männen/gubbarna är mycket kaxigare även om de kanske inte alls har mer kött på benen än motsatta könet. Det här handlar inte om att de duktigaste är män utan att män är duktigast på att befinna sig på den där talarlistan.

Själv försöker jag komma över den där känslan av att jag inte vet lika mycket som alla andra. Jag börjar så smått förstå att det gör jag visst det, på många områden vet jag mer eller åtminstone lika mycket som många andra. Inte helt lätt, lite läskigt men spännande!

Jag hoppas jag får fler tillfällen att träffa Bloggers Monday-gänget. Det var trevligt, intressant och inspirerande!

Om att välja sig själv eller sitt barn

Idag verkar de feministiska glasögonen fastnat permanent på min näsa. Alexandra P heter en trevlig centerpartist som bloggar här. För några dagar sedan skrev hon ett inlägg om barn som går på förskolan fast föräldrarna är hemma med yngre syskon.

Jag har nog en mer pragmatisk inställning till det hela. Jag tror inte att barn som går i förskolan mår särskilt dåligt av det, förutsatt att det är en bra förskola, inte för stora grupper, inte för långa dagar, allt fungerar bra vid inskolning osv. Jag tror inte heller att det är nödvändigt att barn i den åldern har relationer med jämnåriga kompisar eller att de över huvud taget behöver vara i pedagogisk verksamhet. De klarar sig jättebra hemma med föräldrarna. Men det är inte ett dugg skadligt eller farligt för barnen att vistas i någon form av organiserad barnomsorg utanför hemmet heller.

Olika familjer har helt enkelt olika behov. Detta må komma som en chock för hemmamammeivrarna men det finns faktiskt mammor som inte trivs med hemmafrutillvaron. Det som är OK för pappor ni vet, för alla har väl hört "Men vi skulle aaaaaldrig kunna dela på föräldraledigheten i vår familj eftersom min man skulle döööö av tristess och verkligen vantrivas om han var hemma i flera månader!". Det kan också hända att mammor har "viktiga jobb". Såna jobb där det av olika anledningar blir besvärligt om mamman är föräldraledig under en längre period för att då inte tala om under flera år. Det där brukar ju ckså vara OK för pappor. "Men min man kan verkligen inte vara borta från jobbet, det skulle aldrig fungera om han var föräldraledig i flera månader, det är ingen som kan göra hans jobb." Särskilt många mammor har jag inte hört säga så. Och skulle en mamma säga så skulle det väl bli onda ögat på direkten.

Men nu handlade det från första början om barn som är i förskolan när mamma eller pappa är hemma med det yngre syskonet. OK, det finns en poäng där, i alla fall när det gäller de minsta barnen. Där har det idag blivit mer eller mindre självklart att det äldre syskonet ska gå i förskolan när det yngre föds, även när det äldre syskonet kanske bara är 1,5-2 år gammalt. Jag har lite svårt att förstå det behovet och varför det har blivit så "man gör". Notera att jag menar de allra yngsta barnen nu och för att återvända till det jag först skrev - det fungerar säkert jättebra för dem i förskolan, men det skulle fungera precis lika bra för dem hemma.

Frågan här är nog inte vilket som är "bäst" för barnet, däremot kan jag tycka att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är lite tveksamt faktiskt. Det vore bättre att låta arbetslösa ha barnen fler timmar på förskolan i så fall om man vill lägga pengarna det kostar på något bättre. Som det är i Gnesta idag har en arbetslös rätt till 15 timmars barnomsorg i veckan, och det är faktiskt inte särskilt mycket. Det handlar inte bara om att föräldern ska ha tid att syssla med jobbsökandet, det är dessutom orättvist mot barnet att drabbas av en sorts dubbelt utanförskap, dels mista det sociala sammanhanget i förskolan samtidigt som föräldern blir av med jobbet med allt vad det innebär. Observera igen här nu att jag inte pratar om de allra minsta barnen, för dem tro jag fortfarande att det kvittar lika om de är i förskolan eller inte. Däremot om det handlar om 4-5 åringar.

Men jag reagerar på Alexandras rubrik: "Hon väljer barnet och inte sig själv". Jag har hört liknande saker många gånger. Det handlar alltid, alltid om en mamma. En pappa behöver nämligen inte välja, han kan få både och! Mamman måste välja mellan sitt barn och sig själv och om hon inte uppoffrar sig genom att viga sitt liv åt sitt barn eller åtminsone ÖNSKA att hon kunde det, stämplas hon snabbt som en dålig mamma. En pappa kan jobba, gilla sitt jobb, tycka att det är OK att barnet går på förskolan och har det kul på dagarna. Han kan säga att han tycker att det är roligare att vara på jobbet än pappaledig utan att någon höjer på ögonbrynen, han kan vara viktig på sitt jobb och alla förstår honom.

Hallå kom igen, det är 2009! Har vi inte kommit längre? Jag är medveten om att Alexandra skriver om båda föräldrarna - mamman OCH pappan, och det här inlägget är väl inget direkt svar på det hon skrivit utan snarare en fortsättning på min tankegång runt det hela. Men i ärlighetens namn, hur många hemmapappor finns det? Hur många pappor har någonsin berömts för att välja sitt barn före sig själv?

Jag tycker att det är helt OK att människor väljer att vara hemma med sina barn. Men jag tycker att det är synd att det alltid är mamman som blir det självklara valet. Att mammor och pappor faktiskt inte kan göra ett verkligt fritt val. Det var det där med rosa. Det börjar ju där någonstans, under det rosa täcket. Redan då lär vi oss vilka val vi förmodas kunna göra om trettio år.

Vore det inte bättre om vi verkligen vore fria att välja, utan att behöva passa in oss i dessa tråkiga gamla könsroller?

Under det rosa täcket

Bilden lånad från jurvetson (Flickr CC)

Min nästan-treåring har en mycket bestämd uppfattning när det handlar om vilken färg som är den snyggaste. Rosa. "Rosa är den finaste färgen!" deklarerar hon. För några dagar sedan när allvädersstövlar skulle inhandlas stod valet mellan just rosa och svart. Svart hade inte minsta chans, rosa skulle det vara. Lila och rött går också ganska bra. Det här kanske man kunnat leva med om det inte vore för att hon redan flera månader innan sin treårsdag förstått att rosa, rött och lila är flickfärger. I slutet av sommaren kommenterade hon helt fräckt en pojke som hade en "flicktröja". Jag kan väl inte påstå att jag tror att hon lägger någon direkt värdering i det, det var mer ett konstaterande, något ovanligt för henne. Pojkar har väl inte röda, rosa eller lila tröjor? Det var konstigt, tyckte hon förstås.

Det är kanske inte så förvånande att det är konstigt för en liten unge som lever i en värld som faktiskt ser ut så. Den lilla pojken i rosa tröja var verkligen en märklig företeelse i hennes värld. Annars har pojkar blåa, svarta, grå eller bruna kläder. Flickor har som sagt, rosa, rött eller lila.

Själv är jag inte något fan av rosa och lila direkt, jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt fina färger, och väldigt få klär i dem. Antalet rosa plagg som jag själv köpt har varit väldigt få, men efter tvåårsdagen någon gång började N:s egen vilja göra sig gällande, och hon har allt mer högljutt krävt rosa garderob. Dessutom köper vi inte särskilt mycket kläder alls till henne, utan större delen av det hon har på sig kommer från generösa släktingar och vänner, som i sin tur har barn med egen rosa vilja. Så mycket rosa blir det.

Vad är det som är så farligt med att flickor har rosa kläder då? Det är väl inget fel med det, men i alla fall tycker jag att det är tråkigt att så små barn som tvååringar delar in världen i vad flickor kan göra och vad pojkar kan. Att det så tidigt ska göras skillnad. Det är inte särskilt stor skillnad på små flickor och små pojkar. Skillnaderna ökar så småningom men tvååringar är inte så värst olika mer än som individer.

När man pratar om att flickor och pojkar är olika gör man en stor tankevurpa. "Det är väl bara att konstatera att flickor är flickor och pojkar är pojkar, det är väl BRA att vi är olika?" En sådan indelning i flickigt och pojkigt gynnar inte olikheter, det skapar bara två grupper som är inbördes lika. Istället borde alla barn (och vuxna också för den delen) tillåtas vara de individer de verkligen är. Att en pojke tycker att rosa är den finaste färgen borde inte vara konstigare än att en flicka tycker att rosa är den finaste färgen.

Det kan tyckas fånigt att fokusera på färger, visst finns det väl viktigare saker att bry sig om när det gäller jämställdhet? Visst, men tankegångarna är ju detsamma. Egentligen är inte steget långt från att säga att rosa är en tjejfärg till att säga att vårdjobb är kvinnojobb och då blir det plötsligt lite mer substans i det hela. Hur många fantastiska manliga sjuksköterskor och vårdbiträden har vården gått miste om för att vårdjobb ses som jobb för kvinnor? Hur många superbra barnskötare eller barnmorskor? Hur många kvinnliga duktiga elektriker skulle det kunna finnas i teorin, hur många kvinnliga snickare eller lastbilschaufförer?

Det här är ett sätt att tänka som begränsar människan något oerhört! Och vi sitter så fast, så fast i tankegångarna. Jag som berömmer mig med att vara en genusmedveten, feministisk och förnuftig förälder har svårt att få min egen unge med på noterna. Hela samhället genomsyras idag av det här tankesättet och det är svårt att stå emot.

Det finns säkert många skäl till att det är så här idag. På något sätt är det en trygghet i en föränderlig och turbulent värld. När det gäller kläder finns det självklart ett ekonomiskt intresse för klädföretagen i att sälja olika kläder till pojkar och flickor, det gör ju såklart att föräldrarna köper fler plagg eftersom de inte går att ärva i samma utsträckning. Starka krafter alltså, men aldrig i livet att jag ger upp! N får gärna fortsätta gilla rosa, men jag tänker ta diskussionen varenda gång hon hävdar att det är en tjejfärg. Så det så.

Men det är väl bara att ta för sig

En arg pappa stormar mot de förlegade könsrollerna på nätet. Jag håller med honom helt och hållet. Föräldrasajterna är egentligen ingenting annat än mammasajter.

Fast jag tycker ändå att det är lite konstigt. Vi kvinnor får ju alltid höra, när vi ondgör oss över lägre löner och sämre karriärmöjligheter, att det "är väl bara att ta för sig". Som män gör. Det vet väl alla att män har mer pengar och bättre jobb för att de tar för sig.

Tydligen förvandlas dessa män till försagda små våp innanför hemmets fyra väggar. Som inte vågar ta för sig ett dugg av föräldraledigheten. Som pappan redan HAR halva från början. Men i de allra flesta fall skriver över större delen av på barnets mamma.

Möjligen kan det kanske ligga någonting annat bakom. Kan man misstänka.