Det är kanske inte så förvånande att det är konstigt för en liten unge som lever i en värld som faktiskt ser ut så. Den lilla pojken i rosa tröja var verkligen en märklig företeelse i hennes värld. Annars har pojkar blåa, svarta, grå eller bruna kläder. Flickor har som sagt, rosa, rött eller lila.
Själv är jag inte något fan av rosa och lila direkt, jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt fina färger, och väldigt få klär i dem. Antalet rosa plagg som jag själv köpt har varit väldigt få, men efter tvåårsdagen någon gång började N:s egen vilja göra sig gällande, och hon har allt mer högljutt krävt rosa garderob. Dessutom köper vi inte särskilt mycket kläder alls till henne, utan större delen av det hon har på sig kommer från generösa släktingar och vänner, som i sin tur har barn med egen rosa vilja. Så mycket rosa blir det.
Vad är det som är så farligt med att flickor har rosa kläder då? Det är väl inget fel med det, men i alla fall tycker jag att det är tråkigt att så små barn som tvååringar delar in världen i vad flickor kan göra och vad pojkar kan. Att det så tidigt ska göras skillnad. Det är inte särskilt stor skillnad på små flickor och små pojkar. Skillnaderna ökar så småningom men tvååringar är inte så värst olika mer än som individer.
När man pratar om att flickor och pojkar är olika gör man en stor tankevurpa. "Det är väl bara att konstatera att flickor är flickor och pojkar är pojkar, det är väl BRA att vi är olika?" En sådan indelning i flickigt och pojkigt gynnar inte olikheter, det skapar bara två grupper som är inbördes lika. Istället borde alla barn (och vuxna också för den delen) tillåtas vara de individer de verkligen är. Att en pojke tycker att rosa är den finaste färgen borde inte vara konstigare än att en flicka tycker att rosa är den finaste färgen.
Det kan tyckas fånigt att fokusera på färger, visst finns det väl viktigare saker att bry sig om när det gäller jämställdhet? Visst, men tankegångarna är ju detsamma. Egentligen är inte steget långt från att säga att rosa är en tjejfärg till att säga att vårdjobb är kvinnojobb och då blir det plötsligt lite mer substans i det hela. Hur många fantastiska manliga sjuksköterskor och vårdbiträden har vården gått miste om för att vårdjobb ses som jobb för kvinnor? Hur många superbra barnskötare eller barnmorskor? Hur många kvinnliga duktiga elektriker skulle det kunna finnas i teorin, hur många kvinnliga snickare eller lastbilschaufförer?
Det här är ett sätt att tänka som begränsar människan något oerhört! Och vi sitter så fast, så fast i tankegångarna. Jag som berömmer mig med att vara en genusmedveten, feministisk och förnuftig förälder har svårt att få min egen unge med på noterna. Hela samhället genomsyras idag av det här tankesättet och det är svårt att stå emot.
Det finns säkert många skäl till att det är så här idag. På något sätt är det en trygghet i en föränderlig och turbulent värld. När det gäller kläder finns det självklart ett ekonomiskt intresse för klädföretagen i att sälja olika kläder till pojkar och flickor, det gör ju såklart att föräldrarna köper fler plagg eftersom de inte går att ärva i samma utsträckning. Starka krafter alltså, men aldrig i livet att jag ger upp! N får gärna fortsätta gilla rosa, men jag tänker ta diskussionen varenda gång hon hävdar att det är en tjejfärg. Så det så.
