Efter en dag med både knytteskog och fika på Gnesta har vi varit lite trötta i den här familjen. Nu är jag ensam vaken men på väg att lägga mig jag också. Imorgon är det meningen att jag ska ta mig in till storstan för att pröva ut en peruk. Molly ska hjälpa mig och jag hoppas på en cool frippa att ta till de dagar jag behöver se lite normal ut.
Tyvärr känns det också som jag har en rejäl förkylning på gång, jag som verkligen lyckats klara mig nästan hela vägen här nu fram till behandlingen som jag ska få på onsdag. Hoppas den försvinner under natten, jag vill verkligen inte vänta en endaste liten dag extra på nästa dos cellgifter och antikroppar.
Ikväll kikade vi på Vimmelmamman som var med i ett program som man kallade "Dödskamp på nätet", en del i en programserie som heter Annas Eviga som jag inte sett tidigare. Jag tyckte både Vimmelmamma Lotta och prästen som var med hade mycket klokt att säga. Psykologen som också deltog hade jag lite svårare att hålla med. Hon gav uttryck för en syn på att dela med sig på nätet som jag tror jag har lite svårt för. Som om det var något farligt som man nästan per definition kommer ångra förr eller senare. Som om man inte riktigt förstår vad man gör.
Hur som helst var ämnet intressant, hur "cancerbloggar" kanske får oss att ta in döden i våra liv igen. Döden som en naturlig del av livet, för det är den ju. Även om vi kanske under de senaste decennierna inte riktigt låtsats om det. Eftersom jag själv bloggat och bloggar och också arbetar med bloggar och sociala medier tycker jag att det är oerhört spännande förstås att fundera över vilka mekanismer som gör att jag t.ex. vill blogga om det här. Vad ger det mig? Vad ger det andra? Bloggar jag ens för någon annans skull? Varför gör jag det här och varför läser ni? Vimmelmamman hade många bra svar, jag kunde bara nicka instämmande i det mesta. Kolla in programmet här.
2 kommentarer:
Läste också om det där programmet. Missade det dock... Bra fråga om varför vissa väljer att blogga. Vet inte själv hur jag skulle göra i samma situation, men vill man skriva och man mår bra av det så är det väl självklart att man ska göra det. Vissa är anonyma vissa går ut med namn. Inte tror jag det är farligt ivf. :)
Vet inte om du läst denna blogg? http://faschingseskapader.blogspot.com/ Jag har följt den sedan olyckan i januari. Både han och hans två döttrar bloggar om sorgen efter deras son/lillebror. En sak det ger att läsa förutom att man kanske känner att man kan ge det lilla stöd som går via nätet när ngt sådant händer är att man själv kanske kan lära sig njuta lite mer av livet och att leva i nuet.
Nu har även jag hittat till din blogg. Jag läser de bloggar som jag känner ger mig något på något sätt. Själv bloggar jag mest av terapisyfte och kanske inte så mycket för andra.
Skicka en kommentar